perolarssextiotal

I del 1 av denna bloggtrilogi formerades trupperna. ”Ungdom” blev ett nytt tillstånd och tonåring ett begrepp. Det första upproret riktade sig mot det man upplevde som föräldragenerationens likformiga livsstil. Men ungdomsgenerationen internationaliserades i takt med att radio och TV utvecklades. Omvärlden kom närmare och med gav insikter om krig och svält. Särskilt tydligt blev det under det atombombshot som världen levde i redan på femtiotalet. Motståndet mot en svensk atombomb, som var en konkret politisk och teknisk möjlighet, blev en första antydan till en folkrörelse utanför de traditionella. När sedan Vietnam-kriget via TV-sändningarna fick många att sätta det ljumma kaffet från TV-kannan i halsen väckte de grymheter som avslöjades en berättigad avsky. Jag tror att FNL-rörelsens framväxt och omfattning varit omöjlig utan dessa nakna krigsdokumentärer. Innan dess hade vi bara matats med glorifierade skildringar från andra världskriget där realismen inte var särskilt större än i de Western-filmer som gick parallellt. Där visades inte nedbrända byar, brännskadade barn och lemlästade soldatkroppar.

Allt detta kom förstås också att speglas i musiken. För egen del minns jag tydligt mina föräldrars oro över de ryska bombproven på Novaja Semlja och när JFK:s tal vid Kuba-krisen TV-sändes. Bomben var i högsta grad en närvarande realitet. Och det sjöngs om och mot den. Mest känd är kanske Barry McGuires Eve of destruction.

http://www.youtube.com/watch?v=ExH7h9Lk5HY

Det blev många protestsånger. Själv är jag väldigt förtjust i Hedgehoppers anonymous` ironiska och suggestiva ”I´ts good news week”, tyvärr alldeles bortglömd. Den kortlivade gruppen är nästan mytisk och sades bestå av RAF-anställda och gruppnamnet skulle vara ett slangord för lågsniffning med stridsflyg (det finns också en vulgärare tolkning). Gruppen gjorde inte så mycket väsen av sig efter denna hit men hade en anständig uppföljare i ”Don´t push me”   

 http://www.youtube.com/watch?v=Q4KzGKnuUuc     

Och så fortsatte det med Donovans ”Universal soldier”, Dylans ”Masters of war”, och Hollies ”Very last day”. För att bara plocka några ur denna stora genre.

I takt med att vietnamesernas kamp mot USA-imperialismen blev mer känd och vann i respekt, så kom också kritiken mot just detta krig att bli mer konkret och kom också tydligare till uttryck i protestmusiken. Men, när man idag beskriver det sena sextiotalet och sjuttiotalet får man gärna intrycket av att sympatierna för Vietnam var massiva och dominerande. För oss med bättre minne som då och då sålde Vietnambulletinen utanför systembolaget på Skolgatan här i Uppsala är minnesbilden mer nyanserad. Kärleken till USA och den amerikanska kulturen gjorde många förlåtande och man fick ibland ta hätska angrepp som tidningsdistributör. Ett exempel på att det fortfarande fanns utrymme för USA-romantik bevisas av före detta staff sergent i elitförbandet ”Gröna baskrarna” Barry Sadler gjorde ett – om än kort – besök på Tio i topp med en hyllning till sitt förband. Det fysiska utspelet är..eh..behärskat… Och visst fanken är han lik nån?!

http://www.youtube.com/watch?v=z0w6Bqma4qM

Men i huvudsak var det radikalt motstånd mot Vietnamkriget som dominerade. Var gränsen går mellan allmän ”antikrigs-propaganda” och konkret kritik av Vietnamkriget går kan väl vara osäkert men mot slutet av sextiotalet var målet för protestsångarna säkert det senare, som Lennons ”Give peace a chance”. Inget snack om saken är det emellertid när Country Joe and the Fish” får folket på Woodstock att skandera ”Fuck”.

http://www.youtube.com/watch?v=4zdH09mWVF8

Men snart radikaliserades ungdomen och musiken och tog en tvär politisk vänstersväng. Mer om detta senare.

Lars