Exile on main street - en överskattad platta!
Har just läst ut Keiths Richards lysande självbiografi. Lars skrev om den här på bloggen. Gå gärna till arkivet för januari och läs hans inlägg som jag till fullo instämmer i. Fast inte riktigt helt.
I slutet skriver Lars att Keith "på flera ställen" säger att Exile om main street är gruppens bästa LP och låter oss förstå att han instämmer. Oavsett hur mycket Keith Richards anser det så är det hur som helst en numera ganska vedertagen bild bland experter.
Nu är det ju så att på denna blogg är skribenten (inkl ni som kommenterar!) kung och jag har inte ändrat min tveksamma hållning till Exile on main street. När den kom var inte faktiskt kritiken så positiv. Jag tror, som andra iaktagare, att det är i ljuset (eller kanske hellre dunklet) av de sämre plattorna som kom därefter som Exile fått mycket av sin upphöjda status. Förmodligen påverkas jag på motsvarande sätt då EOMS kom efter min stora Stones-favorit; Sticky Fingers (som jag kanske återkommer till en annan gång).
En del av min kritik skulle också kunna framföras mot Beatles vita album: Den där självklara topplåten lyser rejält med sin frånvaro. Tumbling Dice valdes som singel och den har inte en chans på en lista med stenarnas 20 bästa. Eller 40. Inte dålig, nejdå, men med ett överlastat arrangemang och utan den där vassa udden som de bästa låtarna har.
Just de överlastade arren är kanske min största invändning mot plattan. På nästa varenda spår finns det ett eller flera instrument för mycket. Det var många musiker på Rivieran som hjälpte till men var det nödvändigt att låta dom göra det samtidigt??
Om nu plattan saknar toppar så finns det flera låtar som definitivt borde ha spolats. Hopplöst sega Ventilator blues. I just want to see his face känns som i bästa fall som ett halvdåligt skämt, ungefär lika lockande som Revolution nr 9 på Beatles-plattan. Let it Loose, Stop breaking down och Casino Boogie är titlar som ingen kommer ihåg. Intetsägande. Shake your hips, entonig, tråkig.
Men nu vore jag inte Per Davidsson om jag lät artikeln sluta i gnällig moll. Det är verkligen inte meningen med rocktexter. Visst har Exile on main street flera goda stunder. Inledande Rocks off har precis det bett som ett öppningsspår på en LP ska ha. Hetsiga Rip this joint blir med det snabba tempot en kul omväxling. I avslutande Soul Survivor fungerar det mäktiga arret, ett starkt avslut. Däremellan finns Richards Happy och några spår till som innebär att, jovisst, som enkel-LP hade nog Exile on main street funkat. Den hade nog varit en av stenarnas 10 bästa till och med.
Men nu blev det tyvärr en dubbel-LP. En platta som förde Rolling Stones bort från den piggt uppkäftiga och UNGA musikende gjorde i början till ett ibland riktigt segt vuxenrockband. Rasande kompetenta, jodå, men inte alls det musikaliska frontband gruppen en gång var. Plattan är grymt överskattad.
Per
Jag håller med dig totalt. Det hade räckt med enkel skiva. Men nästan alla gjorde ju dubbel-skivor ett tag. Det skulle ju ingå i karriären på något sätt även omdet var jobbigt att få ihop bra låter så att det räckte.
"Hjälpen" fran andra musiker var väl sådana sm var i trakten just då och festade.........
Tack Ptter, jag har redan fått invändningar, låt bara inte på bloggen. jag håller ut!
Per
Ljudet är även överlgset bättre på Sticky Fingers som är inspelad i riktiga studios. Exile om Main Street spelades in i slott i Frankrike där enligt sägnen Charlie Watts befann sig i en korridor 50 meter bort från de övriga.
