Globen 4 november 2011: Bob Dylan
"På denna blogg skriver vi om musik vi älskar" står det på bloggen startsida. Tänkte på det på vägen hem från gårdagens konsert och detta inlägg började utfunderas.
Vi börjar från början. Att få chansen att se Bob som 70-åring kändes som ett måste när biljetterna släpptes i somras. Två av de tre tidigare tillfällen jag sett honom hade inte varit något vidare (konserten med Tom Pettys Heartbreakers 1986 däremot lysande) men ryktet sade att han kan glimma till även numera.
Självaste Mark Knopfler var reducerad till förband men det var en roll som gamla Dire Straits-ledaren genomförde till stor belåtenhet. Hans sjumannaband hanterade en lång rad instrument, fiol, dragspel, flöjter etc, med trygg kompetens. Har inte följt Knopflers senare utgivningar så det mesta lät obekant. Många låtar någonstans emellan Brothers in Arms och Calling Elvis, men flera hade en skön irländsk folkmusiktouch och vi fick en läcker blues där Mark bara kompades av ståbas och trummor.
Trummisen var både fantasirik och tight, just så perfekt som en konsertrummis ska vara. Själv levererade Knopfler, som väntat, en rad snygga gitarrfigurer och vi kan till berömmet lägga in en följdsam andregitarrist. Konsertens, hela kvällens skulle det visa sig, höjdpunkt var en strålande, mäktig version av just Brothers in arms.
Så paus och lite omriggning. In kommer ett sexmannaband med en trummis och gitarrist som skulle visa sig vara ett nedköp jämfört med förbandets.
Första låten går igång, var är Bob Dylan? Jo, han står vid orgeln och vi får en festlig version av - tror jag - Leopard-skin pill-boxhat. Låtens ursprungliga melodi är någon annanstans men framförandet har en energi som lovar gott.
Men så händer något. Otäckt. Bob tar micken som en hederlig gammal crooner och "sjunger" nästa låt med en röst som möjligen kan förlåtas med att han har en akut halsinfektion. Ur högtalarna bullrar ett slags hest bröl.
Resten av konserten pendlar mellan mardröm och möjligen halvt godkänd. Ibland kommer istället för ord ett slags hundskall ur högtalarna. Några av låtarna känns igen genom spridda textrader och av kompet. Som ett plåster på såren påminns man emellanåt att flera Dylan-låtar har riktigt snygga ackordföljder. Till avdelningen "kanske fanns det LITE tröst i alla fall" kan också läggas att Bob ofta spelade orgel med stor glädje och inte utan finess. Ett oväntat plus.
Konserten är inte mer än fem kvart. Inget mellansnack. När en låt är slut släcks scenlamporna, i mörkret startar bandet upp nästa, lamporna tänds och så håller det på. För mig blir det en liten sport att försöka känna igen låtarna, vilket till en viss stolthet lyckas i de flesta fall. Men när den vackra balladen Desolation row fullständigt mördas av kraxandet, då är tårarna nära på undertecknad. När Like a Rolling Stone mosas på slutet hade man blivit lite härdad men att det skulle ta en hel vers innan man förstod att sista låten handlade om Blowing in the Wind var ett nytt bottenmärke.
"Musik som vi älskar" var det. Här ovan finns en bild från den tid när vi hade all anledning att älska Dylan. Det kan vi göra fortfarande. Vi kan sätta på en av hans många fantastiska skivor och läsa texter som fortfarande håller Nobelprisklass.
Men ni som gjorde något annat i går ska vara glada över det.
Per
Trist med artister som inte tar sitt ansvar och tar en paus i turnerandet när rösten sviker så totalt.
Bra då att Knopfler levererade.
Som du såg på Facebook, håller jag med. Möjlgen kommer det inte fram, så tydligt, i din recention att bandet bakom presterade ett skönt tungt, rytmiskt, gung, men det var ju Dylan man var där för
Jag har sett Dylan några gånger och det är väl bara att konstatera att soliga leenden och mysiga mellansnack inte är hans grej. Men Dylan är ju Dylan...
jag håller inte med. bob dylan var fantastisk! jag var super nöjd. det är något slags sport att skriva skit om bob dylan. från början till slut. han hade aldrig en röst som pavarotti. tar man fast på tidningarnas recensioner så var det bara värre och värre år efter år och efter alla nedgångar är han fortfarande världens bästa - vad säger det om världens kultur i almänhet?
Håller helt och hållet med!
Inte ens Blowin´in the Wind kände jag igen förrän på slutet - och då tack vare att någon sa det till mig. Enligt setlistan lär han bland annat ha spelat kändisar som Leopard-Skin Pill-Box Hat (kände jag igen!), Highway 61 Revisited, Like A Rolling Stone och Blowin' In The Wind. Ha! Fan tro´t.
Tänk om han kunde göra en akustisk konsert igen! (Den här Globenkonserten, 4 nov, var för övrigt exakt på dagen 50 år efter Bob Dylans första konsert i New York för betalande publik).
Tom: Ser att SvD också hyllar bandet. Själv fokuserade jag nog för mycket på att komma på låtarna.
Anders: var hittade du låtlistan?? Tipsa!
Hana: kan bara säga att jag avundas dig, du fick mer för pengarna än jag!
Per
setlistan hittar du på hemsida www.bobdylan.com/ (under rubriken tour).
Tack Hana, du har gett mig en sida att återvända till.
Per
