perolarssextiotal

Visst kan även en som har sin egen "ungdom" en tid bakom sig tänka att rockmusik i alla fall till en del ska hämta näring ur det som kan hänföras till ungdomlighet. Att i en rockmusikblogg hylla en 70-åring känns därför en aning knasigt. Men nu handlar det om rockhistoriens tredje största (efter Beatles och Elvis) namn så det är bara att lyfta på hatten och buga.

Många hyllande artiklar har publicerats och ett väntat fokus är den långa karriären. Visst är det imponerande att stå på toppen så länge, men en skribent på denna blogg måste påpeka att det var på 60-talet Bob Dylan verkligen BETYDDE någonting. Inget ont om det som kommit därefter (även om en del ju är rent dåligt) men redan när 70-talet inleddes hade Bob Dylan redan lämnat sina viktiga bidrag till rockmusikens utveckling.

Och vilka bidrag sen! Hans roll som huvudtrubadur i medborgarrättsrörelsen var viktig. Som artist men ännu mer som kompositör där Joan Baez, Peter, Paul and Mary och andra spelade hans sånger. Det var trions hit med Blowing in the wind sommaren 1963 som först förde fram Dylans namn till den breda publiken. Att det skulle dröja till 1965 innan han själv fick hits på listan säger egentligen ingenting. För den breda publiken var en skrovlig röst, som inte alls betonade på det sätt en popmusiksångare förväntades, och ensam akustisk gitarr i en tid när det skulle vara elgitarrer, helt enkelt inte rätt. På tio-i-topp var hans första låt Positively 4th street, uppföljaren till Like a Rolling Stone som alltså inte ens testades i programmet.

Men det fanns en växande publik som gick bakom listorna. Som hade intresse för politik och förstod värdet av en artist som hade något att berätta. Bob Dylans viktigaste bidrag till musikens utveckling var just att lyfta fram ordet, att intellektualisera den musik som dittills i huvudsak hade varit partymusik för kortsiktig njutning.

Bob Dylan fick få hits men hans LP-skivor fortsatte att sälja och sälja och säljer ännu. För hans texter, smarta melodier och framföranden har ett evigt hållbart värde. Vi var nog många i Sverige som då (kanske inte heller nu) inte förstod texterna men av rösten, gitarrspelet och de korta munspelssolona KÄNDE vi ändå att detta var en kille som ville ha någonting sagt.

Men det var bara det första intrycket. Bob Dylan skulle snart överge den politiska profilen och istället förändra musikhistorien genom att elektrifiera folkmusiken. Legeringen mellan rock och folk i den magnifika Like a Rolling Stone ses av amerikanska historiker som själva starten på rockmusiken (detta hur vi definierar rockmusik kanske jag återkommer till någon annan gång. Eventuellt). Även om engelsmän tillskriver motsvarande roll Rolling Stones kan ingen negligera Dylan. Det var unikt. Det var tungt. Dylan fortsatte leverera texter på en nivå som placerade de samtida långt, långt efter samtidigt som Paul Simon, Leonard Cohen och andra förstod att i alla fall försöka följa. Rockmusiken blev mer vuxen

Innan 60-talet hann ta slut hann Dylan byta musikalisk inriktning ännu en gång med den lågmälda John Wesley Hardin. Därmed förstod vi en gång för alla att vi kunde förvänta vad vi än ville, Bob Dylan gick alltid sin egen väg.

Redan innan sextiotalets slut hann Dylan också bli den artist som gjorde piratskivan spännande. Genom illa inspelade och kopierade dyra plattor fick vi del av låtar som aldrig kom ut på skiva. Ingen annan artist hade material som spreds på det sättet i den omfattningen. (en senare,  lite uppmärksammad, sak är att Bob Dylan 1984 genom Biograph var den som satte mönstret för hur en CD-box skulle vara).

Efter en sextiotalsproduktion som på något sätt känns bara mer och mer märkvärdig eftersom tiden går kom det mycket mer och låt oss inte heller glömma bort att Bob Dylan fortfarande är aktiv. Snart spelar han faktiskt i Lindesberg av alla ställen. Men på denna blogg är det sextiotalet i fokus och det räcker verkligen gott.

Vi lyfter på hatten och bugar djupt för Bob Dylan, 70 år ung!

Per