perolarssextiotal

Just nu har jag ett behov av att skriva om kattor.  Vi har kattor. Två stycken. Selma och Kajsa. Men de har haft föregångare. Larsson och Sara. Kattor ska ha namn med ”s” i sägs det. För att lystra till sitt namn. Lystra? Kanske, men jag undrar…

Att vara med katt är som att ha en utomjordning inneboende. Kommunikationen är knackig, om man så säjer. Man lever i parallella universum. Med glimtar av förståelse och närhet i kelstunder. I övrigt betraktar kattor, tror jag, människor inklusive matte och husse som någon slags matmaskiner. Vanligen utgör de inte något hot, men den kloka kattan bör betrakta människor med, om inte misstänksamhet, så med en viss skepsis. Man får vara tacksam för de stunder då, den i någon gång i Faraos Egypten förvärvade, tamkattsgenen kickar in efter en Sheba-fest och kattan förvandlas från ett skyggt lägenhetstroll till ett spinnande varm boll i knät.

Larsson, vår första kattflicka var inte särskilt besvärad av någon tamkattsgen. Kolsvart, smärt med gula ögon i vilka man kunde se återskenet av urgamla djungeleldar liknade hon mest en miniatyrpanter. En taskig uppväxt med att för tidigt blivit tagen från mamman och uppvuxen med en hjärtligt hatad hund kom hon till oss i ett tillstånd av posttraumatiskt stressyndrom. Tilltufsad av sitt halvårslånga liv var hon införstådd med att hon var helt utlämnad till sig själv i en hotfull omvärld. Kort sagt – en rejäl utmaning för en kattälskande husse och matte.

Larssons domesticering tog tid och sträckte sig inledningsvis inte längre till en acceptans av husse och matte. Senare förvandlades denna acceptans till tillit och rent av tillgivenhet, men denna kom aldrig att omfatta resten av världen. Men respekterad var hon! Hon kunde med sina rovdjursögon stirra ner vilken rutinerad veterinär som helst som ville ge henne något lugnande inför en kloklippning. Behöver jag säga att hon aldrig fick sina sylvassa klor klippta? Men att en och annan rutinerad veterinär fick ta en stelkrampspruta.

Larsson blev två kattor – en som kunde ligga i famnen hos oss och spinna lågtlågt och en som kunde försvinna spårlöst i lägenheten när det kom besök. Jag skojar inte – det fanns inte ett morrhår kvar. Jag svär på att den kattan kunde upplösa sig i atomer för att sedan återskapa sig själv när besöket var över.

Larsson är nu i den himmel där hon stoiskt inväntar de enda människor hon någonsin litat på. En himmel där horisonten är vid och mössen är slöa.

Och vad har nu detta med sextiotalsmusik att göra? Jo, Larsson hade en favoritplats i soffan framför våra feta Carlsson - högtalare där hon timtals kunde avnjuta musik från sextiotalet. En inte ovanlig musikstil hos oss. Men bara tills det sattes på en Beatles-platta. Då reste hon sig, sträckte ut sig i hela sin längd, svankade, kastade en irriterad blick på mig och en föraktfull på ljudkällorna och uppsökte det rum som är längst bort från oljudet.

Så älskad var hon, Larsson. Men saknade musiksmak. Men det här gillar du nog, Larsson:

http://www.youtube.com/watch?v=BXB8KSbJJ8M

Lars