perolarssextiotal

För några veckor sedan tog Lars det utmärkta initiativet att göra en lista med 60-talets bästa band. Det blev flera kommentarer och jag bidrog med egna listor. Men det här med listor är inte enkelt, något jag nyligen blev varse i ett oväntat sammanhang.

Den 23 juni 2011. Mellan Estoril och Cascais utanför Lissabon har hustrun och undertecknad tagit en paus på den sköna promenaden längs stranden mot Atlanten. Värmen är tryckande, har säkert legat lite över 30 ett par dagar. Vinden verkar inte röra sig.

Luften surrar av olika ljud. Vattnets plaskande mot stränderna, badsandstränder blandade med klippformationer. Människor som badar, leker, skrattar. I bakgrunden trafiksorl. En och annan fågel. Lite vindsus, kanske. Den inköpta drycken svalkar.

Men så väcks jag ur semesterslummern av ett ljud jag hört förr och gillat. Ett som inte alls hör hemma i sammanhanget. En orgel. Och inte vilken orgel som helst. Det är Ray Manzarek som spelar i restaurangens högtalare. Solot ur Break on through (to the other side). Och jag tänker genast på bloggen.

Hur kunde jag missa The Doors på min lista? Att Lars eller de andra som kommenterade inte heller hade med Los Angeles-gruppen är inte mycket till tröst. Doors är ju så tunga, så fundamentala och så himla bra.

Men det kanske finns något som gör det förlåtligt att inte ta med dom på en topp-10-lista, ändå. Sextiotalet hade ju så mycket glädje och ungdomlig framåtanda. De flesta grupper man har på en topplista från decenniet återspeglar det på ett eller annat sätt, det kommer liksom automatiskt. Kanske har det mer att göra hur man långt efteråt vill se sextiotalet, mer än hur det faktiskt var. Kanske.

Doors var ju så himla allvarliga. Jim Morrison inte bara menade det han sjöng på Bob Dylans övertygande sätt. Han var ursinnig, hans budskap var viktigare än liv och död. Det gav Doors musik en känsla som skar någon millimeter djupare ner i huden. Musiken var en egenartad variant av rock med jazz och flamenco och tempobyten i samma låt som ofta var långt ifrån den gängse tio-i-topp-stilen. Och "orgelsolo" förresten. Inte spelade Ray Manzarek ett solo på den där låten. Det var snarare en slags rytmisk, enkel improvisation från låtens ackord. Typiskt Doors att få det att låta så rätt.

Men ändå, de var ju BRA! Min första erfarenhet av Doors - förutom från radions P3 - var andra LPn Strange days. Den inledande titellåten satte stämningen. En svävande orgel tonar in, gitarrackord med mycket vibrato innan Jims ekodränkta stämma mässar. Andra spåret, lugna You´re lost little girl, är oemotståndligt gripande. Sedan rockar det loss i Love me two times. Suveränt! Det räckte - plus Light my fire på radion förstås - för att jag skulle bli fan.

Jag tänker inte göra en djupare rockhistorisk betraktelse över the Doors (får skylla på att jag tar det lugnt på semestern!). Ville bara påminna om en grupp som borde ha varit med på listan över de tio bästa banden från sextiotalet, vägledd av Manzareks orgel från en radio vid en strand i Portugal.

Här är förresten låten jag hörde i Portugal. Kolla in Morrison!

http://www.youtube.com/watch?v=CbiPDSxFgd8

Per