perolarssextiotal

Midsommar är kanske den mest magiska tiden på året. Oknytt och allehanda väsen är i farten, tiden börjar gå baklänges och natten är ljus och obestämd. Då kan man tillåta sig ett och annat. Till och med i en sextiotalsblogg. Som att skriva lite om sjuttiotalsmusik.  Jag har nämligen varit hemma i Göteborg ett par dagar.

Göteborg var en fantastisk stad att växa upp i på sextiotalet, inte minst musikaliskt. Jag skulle kunna räkna upp många av de göteborgska artister och grupper från den tiden, men jag har gjort det tidigare och avstår därför och stannar istället upp för landets bästa progg-grupp, Nationalteatern. Hoola Bandoola och andra får ursäkta. Jag vet inte hur många gånger jag har sett dom. Jag tillhör dom där kufarna som kan sjunga med i varenda textrad i ”Rövarkungens ö” så förstår du vad jag menar.

Men tillbaka till Göteborgsbesöket. Stan har förstås en massa minnesmarkörer som jag tröttar min älskade och ointresserade hustru med. Du vet som ”Här låg en andrahandsbutik där jag köpte min första gitarr”, ”Här låg ett fik som vi gick på när vi skolkade” och ”Här är stenen på vilken en transistor stod 1964 när jag hörde You reslly got me för första gången”. Hon lyssnar med tillkämpat intresse, det hedrar henne.      

Men på de långa promenader vi alltid gör när vi är i stan slog det mig denna gång att vi passerade platser med ett musikaliskt sammanhang. Vi besöker alltid Näckrosdammen, en makalös och av någon anledning oupptäckt idyll bakom konstmuseet och stadsteatern vid Götaplatsen. Vasaparken passerar man alltid ett par gånger när man rör sig runt Göteborgs centrum. Och Nordstan, det stora köpcentrat vid centralstation täcker flera av de ganska nedslitna kvarter som låg där tidigare. En adress är ”Femmans torg”. Och där var vi förstås. Och det var då det kickade in – det musikaliska sambandet i vår promenad. Men för att förstå det måste vi förflytta oss till 1974.

Och det tillåter jag mig denna midsommarhelg.

http://www.youtube.com/watch?v=4WVol2KSXSc  

Glad sommar!

Lars