perolarssextiotal

Visst har du också emellanåt önskat göra något bara för att du vet att du därefter kommer att minnas det för resten av ditt liv? "Vanliga" dagar som liknar andra dagar - du vet: stiga upp, morgonfika, gå till jobbet etc - är väl ok men de har man glömt ganska snart.

För flera år sedan var det obligatoriskt när familjen på sommaren var uppe i Vännäs hos morfar och mormor att på tisdagkvällarna kl 8 titta på TV1 och Allsång på Skansen med Lars Berghagen. Ganska ok familjeunderhållning som tv-program men inget jag skulle titta på om jag var ensam hemma. Musiken var trevlig men förglömlig.

Men publiken som var där. Publiken! Så himla många, så mycket glada människor samlade på samma ställe. Sjungandes för full hals och en och annan fick också chansen för någon sekund att sjunga live inför miljontals svenska tv-tittare.

Det var något som lockade med det där. Inte det sista kanske, att sjunga i tv, men den där sortens människosamling finns t ex inte på rockkonserter. Människor av alla åldrar som inte samlats för att de betalat flera hundra spänn för att digga sin artistidol, utan kommit för att ha kul på ett slags helyllesvenskt vis som jag inte kan komma på finns någon annanstans. En massa trevliga medelsvensson som förmodligen inte har någon skivsamling hemma men i alla fall har lite hum om de vanligaste Taube-melodierna.

Så när en dam i Tierp för några år sedan frågade mig om jag ville hänga med på en buss till Allsång på Skansen svarade jag inte nej utan kanske, kanske, kanske på Sven-Ingvars vis. Hon återkom nästa år och året därefter och fick samma svar. Det VAR frestande att få vara en mitt i den glada folkmassan. Men det kändes inte helt rätt. Inte helt.

Nådens år 2011 var jag mogen för upplevelsen. Så kl 9 den 5 juli satt hustrun och jag som två av 49 passagerare när den hyrda bussen styrde söderut. Kl 10.45 intog vi så platserna, inte med den typ av spring som när publiken släpps in på Maiden-konsert på Ullevi men ändå med beslutsamhet. Damen som var reseledare visade kunnigt platser där man såg bäst. Den medhavda sittdynan utplacerades och ryggsäcken med korsord, Ramlösa och mackor togs av. På scenen stod Måns Zelmerlöv och sa Hej! till oss kanske 500 som hade kommit.

Det skulle bli en oväntat händelsefattig dag. Jag hade inte väntat mig något särskilt men så här i efterhand tror jag att jag hade velat uppleva i alla fall lite hur kvällens program mejslades fram. Men varenda ord Måns skulle säga i programmet var redan nedskrivet, varenda konstpaus angiven. Så det vi mest fick vara med om var flera omtagningar av Måns grejer. Samma ord varje gång, inget nytt skapades i improvisationer.

Artisterna däremot krävde bara en genomgång av sin låt och den efterföljande allsången. Utom Siw Malmkvist. Visst är det otroligt att en artist uppträder vid 75 års ålder men för en sångerska som så mycket haft sin fräschör som varumärke märks det i hennes fall lite väl tydligt att bäst-före-datumet var ett tag sedan. Lite extra övning krävdes i hennes fall. Håkan Hellström däremot tog publiken med storm redan vid första låtgenomgången och gav kören instruktioner. Proffsigt.

Träsmaken därbak tilltog successivt under dagen, sittunderlaget till trots. Ett par promenader till glasskiosken och runt området blev räddning. Organisationen med matställen och bajamajor och ordningen bland de 16 000 på plats var föredömlig. Typiskt Sverige att fixa sånt bra.

Från repeditionerna visste jag att Moniker skulle passera nära oss under sin allsångsrunda varför dottern fick mobiltelefoninstruktion att ca kl 20.50 spana in bildens vänsterkant. Jodå, vi syntes perfekt i säkert 2 sekunder. vilket kunde konstateras när hemmasinspelningen studerades. Se där fick fåfängan sitt också!

Programmet då? Nej, uppriktigt talat är det inget att skriva om. Jag är inte oberörd av dagens artister men alldeles oavsett att denna blogg inte är det rätta stället att skriva om dom så har jag inget att anföra där. Ni som såg programmet fick en trevlig stund men knappast något ni minns. 

Jag hustrun och jag som VAR där, vi fick något kul att minnas. Vädret var perfekt och alla var glada, precis som i tv. Dessutom var vi ju i tv, visserligen bara i två skunder (kanske tre förresten) men ändå!

Per