perolarssextiotal

Jag har alltid bott mitt i stan. I Göteborg och senare i Uppsala. Det innebär att det aldrig är riktigt tyst i min boendemiljö. Trots att man ofta tror att det är tyst finns det en bakgrundsstrålning av ljud i form av svagt trafikbrus, utryckningsfordon, en och annan full tonåring och andra ljud som hör till stadsboende. Därför blir tystnaden så tydlig när man lämnar staden för landet. Jag har egentligen ingen relation till Småland. Vi bor visserligen där sommartid en vecka sedan tio år tillbaka men ”min” natur är egentligen Bohus klippor och havet. Skitkalla salta bad, blå och röda maneter, hala klippor med brun blåstång är det jag är uppfödd på. Krabbor, vitling och makrill. Mareld som får havet att glöda i blågrönt.  Men nu har vi, som sagt, varit i Småland under vår årliga sommarvecka. I mörkaste Småland. I skogen där älg, råddjur och vildsvin har sina stigar och räven sin hemliga gång. Här lever mus och sork farligt under hökens svarta blick. Och här finns annat också. Okänt.

En stilla kväll nära midnatt stod jag på trappan till den stuga vi bodde i. Kvällscigaretten (ja, jag vet det är en snuskig ovana). Det var varmt och vinden knappt märkbar men sval. Den ljusa juninatten var sedan länge ersatt av en djupblåare julinatt med svaga men tydliga stjärnor. Utsikten var hänförande. Den lilla, men djupa, sjön låg spegelblank sånär som på några enstaka vak efter abborrar som tog en sen insektssupé från ytan. På den lilla ön kunde man fortfarande urskilja Fiskgjusarnas bo i trädtoppen. Jag hade inte sett dem men hört dem vissla tidigare på dagen. Lite kalldimma steg prövande upp från sjön. Ekar och björkar bildade en effektull svart siluett mot sjöns yta i vilken himlen var dubblerad. Och allt var tyst. Tystnaden var så intensiv att man faktiskt kunde höra den. Den tryckte liksom försiktigt mot trumhinnorna och stördes inte av Lommens vemodiga, nästan sorgsna, hoande. Till och med det tunna prasslandet från osedda knytt och väsen i snåren hörde till tystnaden.

Skuggorna var djupa och det som tidigare kunnat ses, kunde nu bara anas. I sådana ögonblick är jag inte riktigt säker på att det stora, mossiga flyttblocket i branten på andra sidan sjön inte ska börja röra sig klumpigt, långsamt resa sig på stubbiga ben, öppna sina runda, tomma ögon och mödosamt klättra upp mot skogsbrynet med trollsvansen släpande i blåbärsriset. Smålandsskog är trollskog. John Bauer målade det han såg. Jag är inte heller säker på att björken som blixten slagit ner i och urholkat inte ska vrida sig mot mig och avslöja sig som den nakna, vackra huldra den egentligen är. Jag kunde i detta ögonblick inte heller helt utesluta att kalldimman över sjön skulle tätna i långsamma virvlar och forma sig till en älvdans. Kanske skulle en älva sväva fram till mig och säja goddag?

Vi är bara två, tre generationer från att leva, inte bara nära, utan i naturen då tystnaden och mörkret var lika självklara följeslagare som ljuset och ljuden i den urbana miljön är det idag. Och så har det varit under hela mänsklighetens tid, mörker och tystnad. Då var också det som vi idag avfärdar som vidskepelse en påtaglig del av verkligheten. Och vilken verklighet är verkligast? Vår? Ingen vet, men jag tycker om att det faktiskt inte är helt utanför min föreställningsvärld att en älva ska komma fram och säga goddag en julinatt i Småland vid en trolsk insjö där tystnaden och Lommen härskar.

Så i detta inlägg blir det ingen musik. Lyssna istället till tystnaden där du kan finna den och öppna ditt sinne.

Lars