P J Proby i Uppsala!
Det tillhör onekligen ovanligheterna att någon av våra 60talsfavoriter besöker oss på vår egen hemmaplan. 2009 var ett märkesår då både Zombies och Spencer Davis group spelade på Katalin. Men det var lite av ett undantag.
Men Julen 2010 gästades Uppsala av en gammal favorit som inte bara kom och vände utan stod hela sex kvällar på stadsteaterns scen i Göran Engmans julshow. Den läsare som missade detta är att beklaga - det var en STOR upplevelse.
Att artister fortsätter vara aktiva långt upp i åren börjar bli så vanligt att man kanske inte ska låta sig förvånas, men nog var det märkligt att en man som vandrat 72 år på moder jord hade en så suverän, och från sextiotalet i allt väsentligt intakt, sångröst.
Som kvällens värd var Göran Engman i centrum. Den första delen av kvällen var det han som stod för sången. Men innan vi tog paus kom vår hjälte in på scenen och med värden sjöng duett i All I have to do is dream och The sun ain´t gonna shine anymore.
Andra delen tog PJ över och visade sig vara en säker showman med trevligt mellansnack och uppenbar känsla för hur man charmar damer - och herrar! - av alla äldrar.
Inte minst njöt vi av hans berättelse om hur bilden av honom som byxspräckare uppkom: På en show spräckte han brallorna vid ena knäet. Oavsiktligt. Inte så mycket att skriva hem om kan tyckas, men rykte uppkom att någon dam hade sett något synnerligen uppseendeväckande i sprickan. Eftersom den var vid knäet kunde en road PJ bara notera att det hade ju varit verkligen intressant om det nu bara hade varit sant!
PJs överraskade nog en del av oss som hoppades på en hitparad. Men överraskningen var helt OK för hans versioner av The price of love, Love me, If I can dream, The night has a 1.000 eyes och Three steps to heaven var alldeles utmärkta.
Men det var när han, äntligen, kom in på egna hits som håret riktigt reste sig på min kropp. Hans version av Somewhere var originell och fantastisk redan när jag hörde den första gången 1965. Med fotfäste i både låtens musikalbakgrund och hans egen rockprofil levererade han med en röst som ingen kunde härma. Och tänk, på Uppsala stadsteater i december nådens år 2010 lät den nästan precis likadant!
En upplevelse så stor att jag knappast tänkte på att avslutande Hold me inte hade riktigt 1964 års glöd. Men, kära nån!, han - och vi andra - har ju blivit 56 år äldre! En bra låt är en bra låt. Alltid.
Med en ungdomlig puls i våra ådror och stora leenden på läpparna lämnade Lars och jag med fruar Uppsala stadsteater.
Som en ofrånkomlig notis måste nämnas att basen i det annars lokalt rekryterade bandet hanterades av Anders Forslund. Just det, han i Mascots som också visslade ett litet eget solo. Bonus!
För läsaren som behöver uppdatera sitt PJ Proby-kunnande kommer här några låtar från Spotity, varsågod!:
PJ Proby
Per
Men Julen 2010 gästades Uppsala av en gammal favorit som inte bara kom och vände utan stod hela sex kvällar på stadsteaterns scen i Göran Engmans julshow. Den läsare som missade detta är att beklaga - det var en STOR upplevelse.
Att artister fortsätter vara aktiva långt upp i åren börjar bli så vanligt att man kanske inte ska låta sig förvånas, men nog var det märkligt att en man som vandrat 72 år på moder jord hade en så suverän, och från sextiotalet i allt väsentligt intakt, sångröst.
Som kvällens värd var Göran Engman i centrum. Den första delen av kvällen var det han som stod för sången. Men innan vi tog paus kom vår hjälte in på scenen och med värden sjöng duett i All I have to do is dream och The sun ain´t gonna shine anymore.
Andra delen tog PJ över och visade sig vara en säker showman med trevligt mellansnack och uppenbar känsla för hur man charmar damer - och herrar! - av alla äldrar.
Inte minst njöt vi av hans berättelse om hur bilden av honom som byxspräckare uppkom: På en show spräckte han brallorna vid ena knäet. Oavsiktligt. Inte så mycket att skriva hem om kan tyckas, men rykte uppkom att någon dam hade sett något synnerligen uppseendeväckande i sprickan. Eftersom den var vid knäet kunde en road PJ bara notera att det hade ju varit verkligen intressant om det nu bara hade varit sant!
PJs överraskade nog en del av oss som hoppades på en hitparad. Men överraskningen var helt OK för hans versioner av The price of love, Love me, If I can dream, The night has a 1.000 eyes och Three steps to heaven var alldeles utmärkta.
Men det var när han, äntligen, kom in på egna hits som håret riktigt reste sig på min kropp. Hans version av Somewhere var originell och fantastisk redan när jag hörde den första gången 1965. Med fotfäste i både låtens musikalbakgrund och hans egen rockprofil levererade han med en röst som ingen kunde härma. Och tänk, på Uppsala stadsteater i december nådens år 2010 lät den nästan precis likadant!
En upplevelse så stor att jag knappast tänkte på att avslutande Hold me inte hade riktigt 1964 års glöd. Men, kära nån!, han - och vi andra - har ju blivit 56 år äldre! En bra låt är en bra låt. Alltid.
Med en ungdomlig puls i våra ådror och stora leenden på läpparna lämnade Lars och jag med fruar Uppsala stadsteater.
Som en ofrånkomlig notis måste nämnas att basen i det annars lokalt rekryterade bandet hanterades av Anders Forslund. Just det, han i Mascots som också visslade ett litet eget solo. Bonus!
För läsaren som behöver uppdatera sitt PJ Proby-kunnande kommer här några låtar från Spotity, varsågod!:
PJ Proby
Per
Kommentarer
Trackback
