Leve Motown, Jackson 5 och Gladys Horton!
För en tid sedan köpte jag en trippel-CD på CD-fyndet i Uppsala. 125 spänn för 34 låtar med Jackson 5 och 16 med Michael Jacksons produktion på Motown kändes helt ok. Javisst, bland de 50 spåren finns en massa pärlor. Detta var i slutet av Motowns storhetstid på sextiotalet. De suveräna musikerna hade bara blivit bättre och brödrakvintetten kunde ge låtar som tidigare andra givit ut ett nytt liv.
När den andra CDn startade i spelaren hajade jag till på det sett jag inledde med ovan. Låten, I want you back, hade man ju hört, men här slogs jag av instrumentens nästan osannolika driv. Det som gör den bästa rockmusiken bra är ju när musikerna förmår att riktigt ATTACKERA med varje ton eller slag. De musiker som Motown hade i Detroit var kanske de bästa av alla. Därför gick det snabbt utför med bolaget när bossen Barry Gordy flyttade till Los Angeles och flera musiker stannade kvar.
Visst är det något speciellt med det här introt, lyssna här:
http://www.youtube.com/watch?v=kTUiQzhA0Go
Gladys Horton, sångerska i Marvelettes, har gått ur tiden, 65 år gammal. Hon var en av dom där många som aldrig gjorde sig ett stort, eget namn. Hon, liksom gruppen Marvelettes, tillhörde inte Motowns allra största. Men när man hör dom får man ännu en bild av sextiotalets storhet: när "B-laget" är så bra, då ÄR det en bra klubb!
Marvelettes gjorde Motowns första USA-etta, Please Mr postman 1961. Att Beatles gjorde en bättre version är ingen kritik, The fab four är väl dom ända som genomgående lyckats bättra på de original de vågade sig på. Wanda Young tog senare över förstamicken men det är Gladys som frontar här:
http://www.youtube.com/watch?v=-nuEY6fQgzk
Vi kommer aldrig igen få uppleva en så komplett hitmaskin som skivbolaget Tamla-Motown var.
Per
Per. Jag instämmer i hurraropen för Motown! Men jag påstår att Beatles version av Postman visserligen är mycket bra, men inte i närheten av det tunga sväng som Marvelettes bjuder på. Den nerv och närhet som dom har saknas i Beatles lite plattare version.
OK, den oenigheten lever vi båda enkelt med, Lars! Marvelettes version ÄR mycket bra, men Beatlarnas glöd i sången slår det mesta.
Per
Howdy Gubbs & Gums! Det är ju så underbart att se Marvelettes sjunga om brevbärar'n, visserligen inte helt, men dock blott försumbart, stajlade. Lite lagom fumliga i rörelseschemat. Och kolla sångerskan! Ett sådant mellanrum mellan framtänderna accepteras inte inom show-business i dag. Detta gjordes inte heller på 70-talet när fru Fältskog i Abba lät sammandragning ske, med förklaringen att tänderna växt ihop! För den som alltid betraktat Abba som en konserv var den kommentaren inte kvalitetshöjande.
Welcome, mr Presley!
En annan klassisk glugg är väl Percy Sledge´s. Fast den växte också ihop i takt med ökade inkomster....
Det är allt för enkelt att tro att Motowns storhetstid tog slut med Four Tops och Supremes. Jackson Five med flera visade att Motown hade mera att komma loss med!
