perolarssextiotal

Den trogne läsaren vet att jag är stor beundrare av Neil Young (se "Jag älskar... i arkivet juli 2010). Det var så klart ett måste att som julklapp önska sig boken ”Long may you run – the illustrated history” av Daniel Durchholz och Gary Graff som jag såg i Lundeqs musikhylla.

En snyggt redigerat verk i ungefär A4 storlek. Mycket rik på läckra bilder. Främst så klart av hjälten genom hela karriären men också massor av memoaria inte minst i form av biljetter och affischer.

Boken är inte ett försök att göra en allsidig, ”objektiv” beskrivning. Författarna är tydliga fans och låter en lång rad artister citeras med beröm av Neil. Boken har ett kronologisk upplägg och börjar logiskt med Neils födelse och slutar med utgivningen av boxen Archives vol 1 år 2009.

I en koncentrerad text beskrivs de många skivorna och de viktigaste händelserna under karriären. Detta interfolieras med sidor som fördjupar olika sidor av Youngs personlighet. Mycket vet den trogne fantasten redan. Jag visst dock inte att Young de senaste åren lagt ner mycket pengar och tid på att låta biltillverkare utveckla en bensinsnål bilmodell. Vi får också en bra bild av fru Pegis stora arbete för the Bridge school, en skola med specialpedagogik för CP-skadade, ett handikapp som Neils bägge söner lider av.

Boken ger en bra bild av Neil Young som den egenartade personlighet han varit genom hela karriären. Mannen som så ofta har gjort det helt oväntade. Bytt musikaliska stilar i tvära kast och vägrat hålla kvar vid en framgångsformel bara för att något just då drev honom att pröva något helt annat. En musiker som till och med fick beundrande recensioner när han gav sig på ett uppenbart kommersiellt omöjligt koncept som 2003 års Greendale. Ingen annan kan som Neil Young få dålig musik att beskrivas som ”artistiskt mod”.

Med dessa kast har han ibland övergivit trogna vänner på ett elakt sätt. Som när han lämnade Stephen Stills mitt under deras turné 1976. Hans "förklarande" brev slutade med orden "eat a peach". Så småningom samarbetade de ändå igen. Stephens Stills visste att det var en speciell personlig kraft han samarbetade med. En kraft som när den får spela ut levererar den mest magiska musik. Och det har skett många gånger under åren.

Men framförallt är Neil Young efter 45 år på toppen fortfarande en spännande artist som kan överraska. Vilken annan av hans jämnåriga kan göra det? ”Long may you run – the illustrated history” är en trevlig läsning inte bara för oss fans utan för alla rockintresserade.

Per