perolarssextiotal

Jag har sett Georgie Fame fler gånger sedan den gången. Sedan någon gång 1965 då jag först hörde honom på tio i topp i en brun transistor hemma hos Marianne. Magiskt! Hes blues- eller rent av jazz-röst i en gungande, svängande låt med lite bossa nova-stuk. Vi dansade medan hennes dvärgpudel Tessan skällde på oss. Vi hade ingen aning om att man kunde blanda stilar som han gjorde så avspänt som de pop-nördar vi var. He took us by surprise, så att saga, ”Yeh Yeh”. Och efter den första bekantskapen så öste han på med den ena låten efter den andra tillsammans med sina Blue Flames. I samma gungande stil. Vi kunde inte få nog och jag kan fortfarande inte få det. Lyssna in honom på min lilla lista: Fame

Georgie, som förstås inte hette så, utan Clive Powell, hade pop-framgångar på andra hälften av sextiotalets topplistor bar på ett tydligt jazz-arv och influenserna från Chet Baker och Lester Young är tydliga. Och – vilket säjer en hel del om hans talang – han sjöng han tillsammans med Count Basie under dennes UK-turné 1967. Det fick inte vem som helst! Det sägs emellertid att hans egna idol bland jazz-giganterna var Hoagy Carmichael, vars låtar han dessutom gjort ett album med. Men det var inte bara pop – det var jazz och pop. Och popen släppte han aldrig riktigt taget om utan var till exempel med och startade exbasisten i Rolling Stones, Bill Wymans, egna band, Rhythm Kings. Samarbetade gjorde han också med andra som Cochran och Clapton. Men hans egna stil var omisskännlig – det var Georgie´sk. Den fantastiska jazzsångerskan Monica Zetterlunds hyllning är också så ... eh… Georgie Fames´k.. Lyssna bara. Monica Zetterlund – Sweet Georgie Fame

Så, efter denna kärleksförklaring till Georgie vill jag nu komma dit jag varit på väg hela tiden. Nämligen att inte skriva om honom. Utan om Mose Allison. Mose Allison säjer du? Ja, säjer jag, Mose Allison! Den Mose Allison som inspirerat till exempel Rolling Stones, J J Cale och The Who! Den Mose Allison som tog Mississippis delta-blues till den stora publiken. I min värld är han och Chet Baker den coola bluesjazzens gudfäder. Och det är klart att Georgie inte missade Mose utan tog en av hans mest fantastiska låtar och gjorde en inspelning. Jag ska inte länka till den eftersom den i jämförelse med Mose´s egen är genant dålig. Ändå är den så bra så när jag hörde den så var jag tvungen att lyssna på originalet – ”Parchman Farm”.

Låten beskriver livet på Mississippi State Penitentiery Prison. Mest känd är nog den cover som Blue Cheer gjorde, men jag menar att vare sig dom eller Georgie gjorde låten rättvisa.

Och det var hit jag ville komma. Blues och jazz i en så förförisk kombination att det inte skulle kunna bli bättre. Om du har svårt för jazz så har du fel! Vilket härmed är bevisat. Bara öppna ditt sinne och lyssna till den coolast jazz med poptoner som du hört.

Mose Allison – Parchman Farm

Lars

Och – jag kan inte låta bli – en bonus: Mose Allison – The Seventh Son