perolarssextiotal

Halvvägs! Hade tänkt bli klar med min lista i år, men - som min gamle kompanichef brukade säja – halvgjort arbete är också arbete. Och halvgjord blev listan i år om än med liten marginal.

Såhär långt har jag Beatles, Little Eva, Procul Harum och Kinks och det känns bra! Lättare än jag trodde faktiskt, men problemen börjar väl senare i min tio i topplista när det blir dags att begränsa sig. Vilka ska lämnas utanför? Och i vilken turordning ska de kvarvarande stå? Nåja, den dagen, den sorgen - nu är det dags för den femte låten. Och det blir den låt som kanske bäst beskriver hela sextiotalets anda i en underbart rockig förpackning. Trycket är mördande och alla medlemmar i gruppen står på toppen av sin förmåga.

Låten är en Townshend-komposition och han säger sig ha varit inspirerad av Mose Allisons ”Young man blues” Mose Allison – Young Man's Blues. Återigen denne Mose Allison!

The Who tillsammans med Small Faces blev modsens mest älskade band. Modsrörelsen i Sverige var ganska tam jämfört med den på Brittiska öarna. Här var vi mest moderiktiga och välartade (om än långhåriga) medelklassungdomar som ofta gick i läroverk och på gymnasium. Vespa var drömmen och Beatles och de andra mods-banden musiken. De som i UK kallades ”Rockers” och i Sverige ”knuttar” hade skinnjackor och lyssnade på Eddie Cochran och Elvis. Och för dem var drömmen var motorcykel, inte sällan en Husqvarna Silverpil . I Göteborg var benämningen ofta ”siskor”, läroverksungdom, respektive ”böss”. På Facebook-sidan ”Det gamla Göteborg” pågår för närvarande en diskussion om siskor och böss för den intresserade.

I UK var det annorlunda. Där var både mods- och knutterörelsen arbetarklass. Och betydligt tuffare miljöer än i Sverige. Filmen ”Quadrophenia” ger en realistisk och osentimental bild av detta.

Men så var det The Who, alltså. 1963 kom Keith Moon med i gruppen Detours och originalsättningen var fullbordad. Gruppen bytte namn till The Who och sedan till High Numbers och tillbaka till Who när genombrottet kom 1964-65 med flera hits. 1965 kom också Låten – ”My generation”. Och inget blev detsamma efter det.  

 Pete Townshend går som vanligt loss som en flistugg, John Entwistle rullar ut en bombmatta av basgångar medan Keith Moon rider sitt trumset som en Duracell-kanin som fastnat med svansen i elurtaget. Och – Roger Daltrey! Hans sånginsatser kunde vara lite sisådär ibland, men här får han verkligen, stammande och fräsande, ut allt – verkligen allt!

http://www.youtube.com/watch?v=594WLzzb3JI    

Och den som inte håller med om att denna låt platsar får väl räcka upp handen…

Så med en halvfärdig tio i topplista från sextiotalet är det dags att ladda för nyårsfirande och Per o jag önskar alla ett Gott Nytt År.

Let the champagnekorkar fly!

Lars