perolarssextiotal

Andy Warhols liv gick verksamhetsmässigt i en cirkel. Han inledde sin karriär som reklamare i New York på femtiotalet och han slutade sin karriär på åttiotalet som reklamare. Så kan det gå, för att citera min favoritförfattare Kurt Vonnegut.

Andy Warhol har alltid fascinerat mig. Främst som skapare av popkonsten men också som människa. Han måste ha varit väldigt sammansatt. Karismatisk som få undvek han så ofta han kunde att vara en social medelpunkt (i vart fall före skotten 1968). Mycket disciplinerad samtidigt som han lät medhjälpare göra ”hans” konstverk och döpte därför sin ateljé till ”The Factory”. Myntade begreppet ”superstar” och sa samtidigt att alla människor hade en superstar inom sig. Elitist som tog det vardagligaste objekt och sa att det var konst. Och det blev konst.

Warhol började alltså rent kommersiellt som tecknare och designer och blev som sådan mycket framgångsrik innan han gick vidare för att bli det han alltid velat bli – en Riktig Konstnär. Och framgången lät inte vänta på sig där heller när hans målningar av soppburkar och screen-trycken av Marilyn Monroe, Elvis och Mao Ze Dong vände upp och ner på konstvärlden tills han tröttnade på detta och bestämde sig för att göra musik och blev mentor för Velvet underground där hans banan på omslaget till ”Velvet underground and Nico” blev världsberömt (han gjorde för övrigt också omslaget till ”Sticky fingers”). Han var producent för plattan och skapade samtidigt en ljusshow med stroboskop och discokula (sic) som man kan säga var ett frö till de kommande stora shower som ”alla” stora band sedan lade sig till med. Men nytt och banbrytande på Warhols tid. Och apropå Nico som blev utskälld för att inte ”kunna sjunga” så ska jag återkomma i bloggen och bevisa motsatsen. Hon har en spännande röst som ligger någonstans mellan Francoise Hardy´s och Patti Smith`s.

Parallellt med musiken ägnade han sig åt film – en annan passion. Känd är hans åtta timmar lång film av en sovande man (Sleep från 1963). Han gjorde också ett antal av vad han kallade ”screen test”. Han satte någon framför en kamera med ett starkt ljus i ögonen och lämnade personen ensam med filmkamerans svarta öga. Han ville se vad som kom fram om den filmade under de minuter kameran registrerade dennes ansiktsuttryck. Många satt där och gjorde ”screen tests”. Mick Jagger och Salvador Dali, till exempel. Och här sitter ju Bog Dylan:

 http://www.youtube.com/watch?v=M--oHOn4a0U

Warhol var fascinerad av stjärnor och döden. Stjärnor i bemärkelsen superstars. Men hade inget behov av att få uppmärksamhet av dem. Han nöjde sig med att iaktta. Åtminstone fram till 1968. Då sköt Valerie Solanas honom. Den 3 juni.

Solanas var en hang-around på The Factory och är väl för eftervärlden mest känd för sitt manifest och sin enmansförening som bägge hete SCUM – Society for cutting up men. När hon skjutit Warhol så lämnade hon sin pistol till en polis på gatan och sa ”I shot Andy Warhol” som senare också blev titeln på den självklara film som Warhol gjorde om attentatet. Men händelsen förändrade honom. När han tillfrisknat någorlunda (sviterna blev han aldrig fri) så blev han ett partyhöns, något som han tidigare aldrig nedlåtit sig till. Han hängde på kändistillställningar och var helt fokuserad enbart på att tjäna pengar. Han gjorde reklam igen, men nu sålde han sitt trade-mark och sig själv till annonsörer och promotade det mesta han fick betalt för. Kanske var det hela ett nytt konstprojekt, eller…

 1987 dog han under en rutinoperation av gallan. Den 22 februari.

Men konstvärlden blev aldrig densamma och ett sextiotal utan Andy Warhol? Otänkbart!

Det tyckte Bowie också:

http://www.youtube.com/watch?v=n_bO7tRJRs0

Lars