perolarssextiotal

Foto: Lise-lott Wesslund

Att Elvis Presley stod för något extraordinärt vet alla som läser denna blogg. Han kommer att höras så länge människan har öron. På många ställen ordnas evenemang där kungens musik spelas. I Uppsala finns fanklubben Elvis forever - bra hemsida - och här finns Kent Wennman. Artist men kanske ännu mer kulturentreprenör som ser till att det i staden finns bra musikkvällar och annat.

Jag hade först tänkt fokusera denna text på Sven Hedlund. När den en gång så makalöst populäre Hep Stars-sångaren sjunger i Uppsala, där vi som gör denna blogg hör hemma, är det ju inte fel att uppmärksamma det i denna spalt. Nu var inte Hep Stars sextiotalets bästa svenska band men dom var det mest populära. Inte minst Svenne satte fler flickhjärtan i brand när det begav sig än kollegorna Ola Håkansson, Lennart Grahn osv.

Men bilden ovanför visar en lokal hjälte, en hjälte från nu och från Uppsala. Onsdagen den 17 augusti kunde nämligen tack vare Kent Wennman ett par tusen avnjuta en härlig Elviskväll i Stadsträdgården. Sven Hedlund var bara en av flera gästartister som fick sjunga fem låtar i ett digert, väl varierat och genomfört program.

På gästlistan stod också Göran Engman, en i Uppsala sedan flera år etablerad skådis och sångare, nya stjärnskottet Ida Wiklund och Afro Choir. Till det Wennmans egen Rockabilly trio som körde den äldsta Elvis-repertoaren som mellanspel.

Kent har en encyklopedisk kunskap om Elvis. Han vet precis vilken låt som ligger på vilken skiva och gör ett program som snyggt tänjer gränserna för vad vi uppfattar som Elvis musik. Således fick vi höra Twiddle dee (svensk version: Siw Malmkvist!) som Elvis gjorde live i början av karriären och Wille Nelsons Blue eyes crying in the rain som var den allra sista låten som Elvis någonsin sjöng innan han dog. Del Shannons Runaway kunde uppfattas som fel i sammanhanget men inte, den har Elvis med på en live-LP. Jag - som själv gärna håller föredrag om bl a Elvis - gillar verkligen att Kent i sina mellansnack bjuder på relevanta fakta ur sin kunskapsdatabank. 

Självklart fick vi höra många klassiska nummer. Göran Engmans förmåga att hantera Elvis sena balladperiod demonstrerades tydligt i An American trilogy och Sven Hedlund visade att hans röst fortfarande har kraft i Always on my mind.

Musikerna måste också harangeras. En basist som lade ut grunden stadigt som ett urberg och en trummis som kunde showa rejält och ändå drev på musiken hela tiden. Steel guitar hör inte till de instrument men hör varje dag. Här fick vi ett solo i In The Ghetto som gav världsklasskänsla. Och så Ulf Holmberg, gitarristen som ofta förekommer på Uppsalas scener och är så skickligt att man blir bara matt av att höra honom - så där bra får man nästan inte vara!

När showen hade varat nästan tre timmar samlades alla på scenen och publiken bidrog till ett mäktig version av Can´t help falling in love. Då hade vi fått en bred blandning av låtar i Elvis olika stilar och en härlig kväll tack vare Kent Wennman och hans suveräna musiker.

Man bugar o tackar och vet med förväntan att Kent kommer igen nästa år. Då firar hans Elvis-show 10 år och jag är där!

Per