perolarssextiotal

…fyra och fem på min lista över de fem främsta svenska popgrupperna. Och idag går länkarna till Spotify.

Och så blev det riktigt knepigt. Tages som etta – en bit kaka. Efter viss vånda The Janglers som tvåa och Hep Stars som trea. Ändå helt okey. Men nu blir det mycket tajtare på plats fyra och och framför allt fem. Det finns faktiskt en del kandidater förutom de som kanske känns givna, Mascots och Shanes. Bägge dessa grupper lider nämligen i mina öron av samma svaghet – ojämnhet.  Och i Shanes fall inte den säkraste musikaliteten. Därmed skapas utrymme för en del outsiders som Jackpots, Shakers, Strangers (med och utan Doris), Fabolous Four med Lalla Hansson, med flera. Spotnicks finns förstås där som en klart lysande stjärna, men jag vill nog hellre fasa in dem i en utpräglad instrumentalistlista, trots allt.

Sedan finns ju alla som var, eller nästan var, one hit wonders som Namelosers från Malmö och Hounds. Tyvärr är det litet utrymme för tjejgrupperna som ofta var väldigt kortlivade och inte lika produktiva som pojkgrupperna. Därmed inget ont sagt om till exempel Plums eller MAK Les Soers för att ta ett par utmärkta Göteborgsgrupper.

Men Mascots. Nej man kan inte gå förbi dom.

På fjärde plats – Mascots.

Jag måste erkänna att jag har en kluven relation till Mascots. Musikaliskt var maskotarna kanske både den mest genuina och den bästa producerade i landet. Men deras hits ”I like my bike” (kan du inte se Freddie and the Dreamers dansa jönsigt till den här låten?), ”Baby, Baby” och ”A sad boy” lämnar mig tämligen oberörd . ”Lyckan” går jag förbi med tystnad. Men bakom dessa ganska tunna låtar finns en rätt bra, men tyvärr inte så ofta spelad katalog. Och det finns väl ingen grupp som kunde låta så lika Beatles som denna genommusikaliska produkt av Adolf Fredriks musikskola. Lyssna till exempel på ”I close your eyes” Mascots – I Close Your Eyes . En ganska enkel låt men med en perfekt tonträff tidiga Beatles.

Mascots kom att matchas mot Tages i någon slags stadskamp där Tages gick segrande ur kampen. Kanske inte bara på musikaliska meriter utan också på image. Inte oviktigt på sextiotalet och säkert inte heller oviktigt idag.

Gruppen utvecklades under det tidiga sjuttiotalet till Fria Proteatern och blev på så sätt en länk mellan gladpopen och proggen utan att egentligen (med något undantag) passera det psykedeliska.

Nu när jag inför detta blogginlägg har lyssnat igenom min samling så slår det mig faktiskt hur tekniskt skickliga de var. Och trots en viss kritik för ojämnhet och ganska tunna hits så är allt förlåtet med ”Mo´reen”.  Mascots – Mo'reen En rent av lysande cover på Paul Revere and the Raiders hit från -67. Tungt, rockigt och intensivt. Obs skall spelas med hög ljudnivå!

Men grabbar apropå ”I like my bike” – ska man skriva om tvåhjulingar så ska det låta såhär: Brigitte Bardot – Harley Davidson . Eller såhär Neil Young – Motorcycle Mama  !!

Och på femte plats ’ The Jackpots.

Inte helt lätt beslut , men Shanes får flytta på sig för denna outsider med stämsång som specialitet och passion. Jackpots hette från början, som var 1961, The Flintstones efter den på den tiden populära TV-serien ”Familjen Flinta”. När namnet kom till det amerikanska producentbolagets kännedom kom ett argt brev från företagets advokater till Flintstones som snabbt som ögat bytte namn till The Jackpots. Den Göteborgsbaserade gruppen tillhörde dem som ständigt bytte medlemmar. (Peter Winsnes var sångare ett tag innan han landade i Spotnicks) innan den fann en viss stabilitet 1965 för att slutligen hitta sin alldeles egna stil runt 1968 med starkt Beach boys-inspirerad musik. Stämsång och bra produktion var nyckeln till framgång. På producentsidan fanns exempelvis Claes af Geijerstam och Roger Wallis och på teknikersidan kunde man vid något tillfälle finna Michael B. Tretow.

Jackpots gjorde en del utmärkta covers som ”Walk like a man”, någon enstaka fantastisk egenkomposition ”Jack in the box” Jackpots – Jack In The Box och fick en hel del originalmusik donerat till sig av kända musiker som Eric Stewart (10cc) som ”The Power of love” och ”Lincoln City” av Perry Ford (Ivy League). Jackpots – Lincoln City

Föga hjälpte det i tio-i topp-sammanhang där de trots tre försök aldrig platsade. Utomlands hade de emellertid större listframgångar, bland annat i Belgien och Holland där de också turnerade och gjorde TV. De turnerade faktiskt också i England.

Gruppen blev, med denna tids mått mätt, långlivad och den sista och slutliga upplösningen kom så sent som 1980.

Mest var väl Jackpots ett coverband men med inslag av både eget material och originalkompositioner. Och den låt jag minns bäst förutom ”Jack in th box” är den fantastiska ”Tiny goddess” Jackpots – Tiny Goddess  (bland andra Francoise Hardy) där gruppen verkligen visar vad den går för och att de försvarar sin femteplats.

Så Shanes får ursäkta, trots min favorit ”Let me show you who I am”. Utanför listan denna gång.

Lars