perolarssextiotal

I Sverige har vi haft fullt upp med valrörelse i några veckor. Det var därför inte mycket spaltutrymme som dagen före valdagen noterade att det då hade gått exakt 40 år sedan Jimi Hendrix lämnade detta jordeliv. 

Att Hendrix fortfarande av många ses som den främste gitarristen någonsin säger mycket, men Hendrix var faktiskt mycket mer än så.

Hans musik överskred många gränser: blues/soul, jazz/rock, det traditionella/avant-garde, Amerika/England. Hendrix blandade bluestraditionen med den senaste musikens alla delar.  Han hade modet att höra den nya, vita musiken utifrån sina svarta rötter som han så väl behärskade.

Jimi Hendrix utvidgade elgitarrens "ordförråd" mer än vad någon annan gjort. Han hade också en suverän scenstil, med framträdanden som byggde på svarta uttrycksformer och en psykedelisk image som bar något magiskt, arketypiskt och samtidigt okontrollerbarat. Många har vittnat om hur de upplevt att Hendrix använde gitarren som en del av sin egen kropp, och denna fallossymbolik bygger på ett konsekvent och egentligen uppenbart sätt vidare på rockmusikens sexuella tematik.

Rent tekniskt var Jimi Hendrix enastående. Han kunde få gitarren att låta som elpiano, tåg, stormar, explosioner, måsskrin, ufon, skenande elefanter m m. Under fyra år utvidgade han elgitarrens möjligheter mer än vad någon annan gjort. Han fick ut fler ljud – oväsen, rundgång, dissonanser etc – än någon annan. Till hjälp använde han buzzbox-pedalen, octavia, wah-wah, tremolo och mycket annat. Samtidigt använde han också nya ackordsfärgningar (hans mest kända är det s k +9-ackordet) och hade en unik känsla för pauser.

Hans intresse för detaljer var ibland fanatiskt, han kunde spendera timmar på ett litet ljud. Han ville skapa en helhet av miljön och studion, vilket föranledde begreppet "elektrisk kyrka". Dubbel-LPn Electric Ladyland (1968) var ett sätt att skapa ett ljudrum som gav känslan av att vara i rymden. Teknologin var alltså viktig, inte minst de nya förstärkarna av märket Marshall, från England, som var starkare och gav mer tonrika harmonier. Med den plattan fick han en artistisk kontroll som ingen svart musiker tidigare hade haft.

Hans scenstil var suverän, han spelade med gitarren bakom ryggen, med tänderna, satte eld på gitarren, använde den som en fallossymbol, etc. Under sin första engelska turne såg han Engelbert Humperdinks alla shower bara för att han gillade Es vokala teknik och projektion.

1966 upptäcktes Hendrix talang av Chas Chandler, som tidigare spelat bas i The Animals. Chas tog honom till England och satte ihop en trio med två engelska musiker, basisten Noel Redding och trummisen Mitch Mitchel; vilka bildade The Jimi Hendrix Experience. Redan första singeln, "Hey Joe" (1967) blev ett genombrott. Samma år kom Hendrix andra hit, "Purple Haze". En egen komposition som är mycket representativ för hans låtskrivande.

Experience spelade för första gången i USA på Montereyfestivalen i juni 1967. Där avslutade Hendrix med att hälla bensin över gi­tarren och tända på, samtidigt som högtalarna tjöt av återgångsljud. Efter Hendrixs genombrott i USA flyttade han till New York. 1968 gjorde han en oerhörd version av Bob Dylans "All Along the Watchtower", ännu ett exempel på hans sätt att överbrygga svarta och vita musiktraditioner. 1969 gjorde han ett legendariskt framträdande på Woodstockfestivalen med en oförglömlig version av den amerikanska nationalsången.

Den sista tiden av sitt liv hade han planerat han ett samarbete med jazzarrangören Gill Evans som alltså inte förverkligades. Notabelt är också att den gigantiskt store jazzartisten Miles Davis hade allvarliga funderingar på att spela med Hendrix och tillhörde dennes verkliga beundrare.

Den 18 september 1970 dog han av sina egna uppkastningar efter den inte alltför lyckade kombinationen av vin, knark och sömntabletter. Många artister har gått bort när de stått på toppen men Jimi Hendrix bortgång känns svårare att ta för den sanna musikälskaren än någon annans. Hans musik var hela tiden i utveckling och ett samarbete Davis-Hendrix hade varit en ren dröm.

Per