perolarssextiotal

Lite då och då framöver kommer Per och jag ha en ”duell”. Typ argumentera för bästa låt av den ena eller andra gruppen eller kanske bästa grupp i en viss genre (förslag någon?). Vi kommer att turas om att vara utmanare. Denna gång har jag utmanat Per. Så föreställ dig följande:

 På den dammiga huvudgatan i Tombestone vid middagstid står jag i soldiset med hatten neddragen över ögonen medan jag fingrar lätt på min Navy Colt i hölstret, med en smal svart cigarr i mungipan. Som en mörk siluett i soldiset ser jag Per kliva ut i gatan vid OK Coral. Han har dragit tillbaka sin långa svarta rock från högra höften där jag anar en solreflex från hans Colt Peacemaker. Några sekunder står tiden stilla. Sedan börjar en kyrkklocka i fjärran slå tolv slag. Duellen kan börja. Och nu gäller det…….

Bästa Rolling Stones-låt!

Som utmanare väljer jag först. Och trots alla kanonlåtar som stenarna gjort så blev mitt val enklare än jag trodde. Och vem kan väl säga emot?

http://www.youtube.com/watch?v=iLddJ1WceHQ

1968 kom den som öppningsspår på ”Beggars Banquet” ursprungligen skriven av Mick som en folk-rocklåt men Keith föreslog, enligt Mick, tempoändringar och aktiva percussions så den blev – en samba!? Nätet säger att texten var inspirerad av Bulgakovs ”Mästaren och Margarita” medan Mick själv hävdar att det var av Baudelaire. I vilket fall som helst så gav låten, som föregicks av LP:n ”Their Satanic Majesties Request”, ett ganska långlivat rykte om att stenarna fuskade i satanism, men det var nog bara den gamla vanliga exhibitionismen och en smula effektsökeri. Men magisk blev låten och det kändes som om Mick och Keith äntligen befriat sig från Beatles-komplexet och valde egen väg.

”Sympathy for the devil” är en alldeles speciell låt och låter sig svårligen placeras i ett fack. Den saknar, trots att den - sånär som på ett förfluget B - ligger på ackorden D, A, E, rocklåtens typiska backbeat. Den är definitivt inte R&B och absolut inte Pop. Den är ett mästerverk i en alldeles egen form. I någon mening är den Stones frigörelse från rockens form och höjdpunkten av deras skaparkraft. Tyvärr blev den också en del av soundtracket till den tragiska spelningen i Altamont där en åskådare mördades av Hells Angels som var anlitade som säkerhetsvakter (och hur tänkte du då, Mick?). Denna spelning anser många satte punkt för det oskuldsfulla sextiotalet. Och bara fan vet om det inte är lite svart magi i låten?

Den låten slår du inte, Per!    

Lars 

Tja, Lars - den kulan var vass men näppeligen avgörande! Nu har Stones en så bred och varierad produktion att det känns lite som att jag byter arena som kontrar en upprorisk låt med en ballad. Kanske tycker någon läsare att jag är feg som byter decennium men den bästa Stones-låten är ju den här:

http://www.youtube.com/user/capsautoparts666

Den som minns min favoritlåtlista vet att jag där hade en annan låt men då var jag trogen 60-talet eftersom det var det listan handlade om. Nu kom den här 1971, så det är väl inte så mycket att tjafsa om?

Wild Horses är kanske den bästa rockballaden något band någonsin gjort. Samspelet mellan Richards och Taylors gitarrer är så fulländat att man måste hämta andan extra varje gång man lyssnar. Mick Jagger brukar inte nämnas bland de bästa sångarna men här är han ju makalöst bra. Bill och Charlie gör ett säkert jobb längst bak och ljudbilden har den där krämigt fylliga som bidrar så mycket att göra hela LPn Sticky Fingers till Stones allra bästa (Jodå, inte är Exile on Main Street tillnärmelsevis lika bra!).

Med LPn Sticky Fingers, inklusive mästerverket Wild Horses, befäste Rolling Stones sin plats i den allra högsta toppen bland rockens namn. Dom har inte gjort så bra ny musik de senaste 35 åren men ingen kan ta i från dom front-rollen som bandet som bevisar rockens odödlighet! 

Och i toppen av alla deras fina låtar återfinns Wild Horses.  

Per