perolarssextiotal

Jag har äntligen sorterat skivor i veckan. Inte så få kan man säga. Alltså riktiga vinylskivor, LP, EP och framför allt singlar. Med några få undantag införskaffade sent femtiotal och under sextiotalet. Det blir så att jag inte spelar dom så ofta, eftersom det mesta har jag numera också på digitala medier. Men det finns en hel del som inte är återutgivet. Och det är något speciellt med dom gamla vinylerna. Omslag, små anteckningar på etiketten och spår efter sedan länge glömda fester ger många en egen identitet. Att på måfå dra en skiva ur någon av singelbackarna är som att ta en lott i ett lotteri med – nästan – bara vinster. Här är några slumpvisa axplock ur min nysorterade singelsamling:

Och redan första försöket blev en storvinst! Filmen “Alaska” från 1960 såg jag ett antal gånger och ser den gärna igen. Romantisk västernkomedi är väl rätt benämning. En idylliserad skildringa av det hårda livet i och runt Nome under guldruschens dagar. Av alla mina hjältar från den tiden var nog John Wayne den störste (Jonn Vajne på göteborgsk engelska för tolvåringar ). Fabian, om du kommer ihåg honom, hade också en roll. Det var den första barnförbjudna film jag lyckades ta mig in på och det var inte bara en härlig filmupplevelse utan filmens ledmotiv var också en riktig höjdare – ”North to Alaska” med Johnny Horton. Filmintrigen behöver jag inte berätta för det gör Johnny själv:

http://www.youtube.com/watch?v=JSt0NEESrUA

Hå, det var kul! Och jag sticker ner handen i en av backarna igen och får upp….. Bob Assam! Bob Azzam?! Metronome nummer mep 9018. Den lyssnade jag inte på i förrgår. Undrar om någon gjorde det. Trots att det mest ser ut och låter som Turkiets bidrag till melodischlagern 1960 så har den en charmig rytm. Eller hur? Men jag kan inte ha köpt den! Den måste ha hamnat i min ägo på annat sätt. Gåtfullt. Men han är lite lik Buddy Holly. Till utseendet alltså. Och jag minns att han också gjort en ganska kul inspelning av ”Tintarella di luna”.

 http://www.youtube.com/watch?v=zNbrEPWnYCg

Kan inte sluta inlägget med Azzam, hur duktig denne egyptier än var, utan jag kastar ut reven igen och det nappar i 1968. Vanilla Fudge. Detta måste väl vara fusion fast man kanske inte kallade det så då! Jazz och rock i en läcker mix. Gruppen kallas oftast för psykedelisk, men visst är det mer jazzingredienser i denna popgryta? Alla i gruppen sjöng, men jag tror att det är organisten Mark Steins röst som ligger längst fram i ljudbilden. Lite lik Chet Baker, tycker jag. ”The look of love”.

http://www.youtube.com/watch?v=RdHXSzAAGZc

Fantastisk sång från -68. Nu kan jag avsluta blogginlägget.

Lars