perolarssextiotal

För oss rockälskare är detta med död lite extra knepigt. Rock associeras ju med ungdomlighet och ungdomen ligger definitionsmässigt långt ifrån livets slut. Glädjen att veta att man har ett långt liv framför sig är en viktig faktor bakom den energi och glädje vi förknippar med ungom.

Hösten 1970 var därför extra tung för oss som lever i kärleksförhållande till rocken. Jimi Hendrix bortgång behandlade jag i inlägget för tre veckor sedan. Redan ett par veckor därefter, den 4 oktober 1970, var det dags igen. Då lämnade 60-talets mest energiska röst jordelivet.

Janis Joplin föddes den 19 januari 1943 i Port Arthur, Texas där hon också växte upp. Hon kom från en välställd familj och föräldrarna uppmuntrade hennes musikintresse. Hon hade svårt för rasdiskrimineringen i denna stad i söder och slog sig ihop med likatänkande beatnik-kompisar i skolan med vilka hon delade intresse för litteratur och konst men framförallt musik. Det handlade om folk och jazz men för Janis framförallt blues. Hon började kopiera sångerskor som Bessie Smith och Odetta.

Hon började spela på små kaffehus och klubbar i Texas. 1963 var hon i San Fransisco och uppträdde med framgång i beatnickmiljöerna. Hon sjöng även på folkfestivalen i Monterey 1963. Hon blev med i Big Brother and the Holding Company 1966. De spelade på västkusten och vann fler och fler anhängare för sin psykedeliska rock med rötter i blues. De fick ett skivkontrakt som inte gav något. Men i juni 1967 spelade de på Monterey-festivalen. Det blev Janis genombrott för den stora publiken. Hennes glöd i framförandet av ”Ball and Chain” kan ingen undgå.

I augusti 1968 kom LPn "Cheap Thrills" med låtar som "Piece of My heart" and "Summertime". Publiken växte snabbt. Nu hette gruppen Janis Joplin with Big Brother and the Holding Company på affischerna. Medlemmarnas drogkonsumtion skapade inre spänningar och vid julen det året gjorde dom sin sista spelning.

Janis ordnade en ny grupp, Kozmic Blues band, mer inriktad på blues och släppte LPn "I Got Dem 'Ol Kozmic Blues Again, Mama" i september 1969. Gruppen lyckades inte bra hemmavid men nu växte intresset i Europa där de turnerade med stor framgång. Åter kom drogmissbruk och trasslade till det. Janis skärpte till sig och skaffade ett tredje band Full Tilt Boogie Band våren 1970. Janis kände att hon nu funnit sin stil, vit blues. Men under inspelningen av nästa LP började hon använda heroin igen.

Hon gjorde sin sista konsert inför 40 000 den 12 augusti 1970. Hon avled genom en överdos på ett hotel i Los Angeles den 4 oktober 1970. Postumt släpptes LPn "Pearl," från vilka "Me and Bobby McGee" och  Mercedes Benz" blev hits.

Därifrån kom myten om henne att växa. Hennes skivor sålde mycket mer efter hennes död och hon blev uppmärksammad i dokumentärer.  1979 kom filmen The Rose där Bette Midler spelade Janis Joplin. Hennes hus i San Fransisco blev ett drogrehabiliteringscenter 1999.

Även före sin tidiga död var hon föremål för mytbildning. Hennes kraftiga drogmissbruk var omtalat redan då liksom påståenden om lössläppt sexuellt leverne. Men sexuell frihet ansågs manligt, därför hade hon svårt att komma fram som sexig.

Den klassiska filmen från Monterey-festivalen visar hennes unika scenstil. Hon stampar med foten för att trycka fram budskapet och ansiktsuttrycket visar en total fokusering på framträdandet. Så förväntades inte en tjej vara på scen på 60-talet. ”Hon verkar inte kontrollera passionen, den kontrollerar henne”, är ett bra citat.

Hon var inte särskilt snygg. Genom att hon inte motsvarade dåtidens väna kvinnoideal med rent, långt hår, tyst, stängd mun och snälla rådjursögon, blev hon lite av ett föredöme för den senare feminismen. Hon blev också snart den ledande stjärnan i sina grupper och sparkade manliga medlemmar som inte funkade.

Men hennes tuffa blues-mamma image på scenen kunde bara lite dölja hennes sårbarhet. En gång sa hon i slutet av en konsert ”På scenen älskar jag med tusentals samtidigt men sedan går jag hem ensam”.

Men så här 40 år senare är det främst sångerskan vi minns. Hon var extremt temperamentsfull och fokuserad. Hennes raspiga röst, deformerad av alkohol och droger, grät med brutal styrka. Lika mycket som att "sjunga" viskade, stönade och vrålade hon.

Tyvärr fick aldrig Janis Joplin de kompmusiker hon förtjänade. Man kan ibland känna en slags charmfull amatörism över kompet. Men det är hon själv som är i centrum av musiken och det med sådan klar auktoritet, så det gör inget.

Tack o lov finns det bra samlingsplattor med Janis för er som inte har henne i samlingen. I så fall har ni en allvarlig lucka att reparera.

Vi lyfter hatten för Janis Joplin, en stor artist.

Per