Godis från -66
Hösten 1966 började jag i gymnasiet. Majornas gymnasium i Göteborg. Realskolan hade jag tillbringat i samma byggnad, men då var huset rubricerat Majornas Högre Allmänna Läroverk. Realskolan var urtrist men gymnasiet var en uppenbarelse. Duktiga och engagerade lärare, kul klasskamrater inkluderande en flickvän och ungdomskulturen blommade ut på allvar. Jag trivdes förstås utmärkt. Betygen speglade emellertid inte denna trivsel utan med ett hyfsat stort mått lättja tillsatt blev de slätstrukna. Engelska och filosofi gick bra. Matte och spanska gick med ett nödrop.
Lättja, var det ja. Och musik förstås. Lyssnande framför allt, men också tafatta försök på en begagnad akustisk gitarr. Underbart för egen del men plågsamt för familj och vänkrets. Men musiken fanns ständigt närvarande. På Tio i topp, Radio Luxemburg, i listor och New musical express och Billboard. Delar av lektionstid gick åt att i smyg diskutera ackordanalyser, bandmedlemmar och nya skivor. Kanske det också bidrog till de slätstrukna betygen?
1966 alltså. Ett av de stora pop-åren enligt många. Och när jag betraktar topplistorna från detta år har jag inte svårt att hitta exempel på musik som kom att prägla min smak för resten av livet. Jag tänkte bjuda på några låtar som jag fortfarande älskar från denna hösttermin.
Alltså.
Året tillhörde de stora banden, inte minst Stones. Och ”Mother´s little helper” är på många sätt tidstypisk med sin socialrealistiska text om pillertrillande, uttråkade och utarbetade husmödrar i klassisk arbetarmiljö. Denna tendens fanns etablerad i litteraturen genom exempelvis Harold Pinter, i filmer som ”Quadrophenia” och förstås i musiken som i Kinks ”Dead end street” och Manfred Mann´s ”Semidetached suburban mr James”. Och här ansluter stenarna till den traditionen i ett typiskt skramligt Stonesformat som för tankarna till ”19th nervous breakdown”, ”Have you seen your mother, standing in the shadow?” och ”Under my thumb”.
The Rolling Stones – Mother's Little Helper - Stereo Version
En helt annan traditionrepresenterar Monkees. Här går rottrådarna till både Beatles och Brill building. Pojke-flickatemat dominerar och i början av deras karriär var det inte så mycket mer. Musikaliskt var de bättre än sitt rykte även om de kritiserades hårt för att ha använt studiomusiker på sina första album. Och charmiga var dom, det vet alla som kommer ihåg deras TV-serie som också följde en Beatles-tradition. Till detta skall läggas att Micky Dolenz var en fantastisk sångare. Mest hågkommen är väl "I´m a beliver", men vi plockar en annan stor hit från -66.
The Monkees – Last Train To Clarksville
Donovan får representera en tredje tendens som återfanns detta år. Protest- eller folksångaren, som denna typ formulerats av Bob Dylan. Donovan kom, en smula orättvist i mina ögon, tidigt att betraktas som en Dylan-klon. Men även om han skaffade sig en Dylan-keps och lade sig till med munspelsställning och en del sånger med samhällskritisk innehåll, så hade han en helt egen profil. Mjukare, mer laid-back och med en så bräcklig stämma att Bryan Ferry skulle kunnat bli avundsjuk på den. I ”Mellow yellow” som gästade Tio i topp hösten -66 är han så Donovansk som han någonsin kunde. Låten och albumet med samma namn som den är hämtad från, är omgiven av rykten. Sjunger han om en vibrator (”electric banana”)? Är det Paul McCartney som viskar ”quite rightly” på låten? Blir man hög av att röka torkade bananskal? Nja, det är nog mest rykten även om Paul bidrog med en del basspel på albumet utan att han ges credit för detta på omslaget.
Bara av dessa exempel så förstår du säkert att skolarbetet blev lidande...
Lars
Ps Bilden är på en drömgitarr, en Fender Telecaster från just -66 DS
1966 räknas ju av en del som blnad de bästa pop-åren någon sin. Det gjordes ju hur många bra låtar som helst det året. Lars har nämnt en del dom utan att bli alltför långrandig vill jag nämna:
Good Vibrations - Beach Boys
I can´t Let Go - Hollies
Substitute - Who
The sun ain´t gonna shine anymore - Walker Brothers
You don´t have to say you love me - Dusty Springfield.
Bernadetta - Four Tops.
Paint it black-Rolling Stones
Summer in the city - Lovin Spoonful
Elenor Rigby - Beatles
With a girl like you - Troggs
Det får räcka med 10 stycken, men som sagt det fins mera..............
Visst var det ett otroligt år. Är inte Revolver den bästa LPn någonsin? Då kom även Stones härlilga LP Aftermath. Här låtar från bara december månads Englandslista år 1966:
Gimmi some loving - Spencer Davis group
Friday on my mind - Easybeats
Dead end street - Kinks
Reach out I´ll be there - Four tops
What becomoes of the brokenhearted - Jimmy Ruffin
Och så en egen favorit: Pamela Pamela med Wayne Fontana
Per
Åh, ryser nästan vid minnet av dessa hits. Vad sägs om Kinks Sunny Afternoon? Eller Spencer Davies Groups ( o naturligtvis Stevie Winwoods) stora genombrott med Somebody Help Me Now? Svenska Mike Wallace and the Caretakers (en gång i Radio Uppland annonserade som Cartakers. Jaha, biltjuvarna?) cover på The End of the World, o förstås, Per, släppet av Revolver! I alla fall A very good year!!!
Jag vet inte om Herrarna har diskuterat BASISTER på 60-talet, ganska intressant? Paul McCartney fick tydligen utmärkelser som Bästa Basist i UK(?) flera ggr. men vad tycks om Bill Wyman i Stones? Kanske John Entwistle i The Who stod i särklass( Den ende som fick framföra SOLOPARTIER på bas?)eller svenske Göran Lagerberg? Går vi vidare till 70-talet så hade vi Stefan Brolund, klassiskt skolad? o (nästan) först att spela på Fenderbas med helt slät greppbräda. Tror han in alla fall så småningom var anknuten till Ackis(Musikaliska Akademien), att döma av hans vänner på Facebook. Vore MKT intressant att höra Lars´o Pers åsikter o (självklart) stora kunnanden!! vänl hälsn
Ingemar: Vi kanske får göra en duell om bästa basist, Lars och jag! Inser att det nog inte är en så dum idé för ämnet är spännande.
Per
Ingemar. Så bra att du pekar på den vinklingen! Jag tycker att Paul har fått ett lite oförtjänt rykte att vara den som uppfann "den vandrande basen". En basgång som nästan liknade ett soloparti bakom melodislingan och som ligger långt fram i ljudbilden. Alla som lyssnar till Beatles version av "I wanna be your man" och jämför den med Rolling Stones version märker väl att det är Bill Wyman som är kungen! Ingen slår honom. Här är beviset om än i en dålig tagning. Men lyssna på plattan. John E. var skicklig, men långt ifrån detta nyskapande.
http://www.youtube.com/watch?v=t6myXYN5u80
Här hörs det bättre!
http://open.spotify.com/track/5CC5KBAlb0Kw6p7yWYF3y5
Lars, ställer nog in duellen: Om du sätter Bill mot Paul eller John (vet ej vem av dom jag skulle välja och har Eric Haydock i Hollies som joker) vet jag inte om jag skrattar eller gråter! "Nyskapande" - du kan inte vara seriös denna gång!
Per
OPS! Nytt skott i Sarajevo? Minnena flödar.. Hur var det egentligen med "veteranen" Jet Harris? Och Chas Chandler(reservation för stavningen)i Animals? Hållr med om jokern, men var inte efterträdaren Bernhard Calvert(stavningen igen)ett strå vassare? Har tyvärr glömt namnet på Baseman i Kinks, men han var väl också bra på att härma? Hjärnan jobbar på...
Ingemar. Pete Quaife var inte alls dålig. Ett bra alternativ,men jag håller Bill W som etta. Han lyfte fram basen som ingen tidigare.
Ingemar: Erik Haydock var en rocker medan Calvert hade en mjukare stil, som skillnaden mellan Jet Harris och John Rostill i Shadows. De senare är bredare men de tidigare minns man bättre.
Per
