Always magic in the air (bok och spotifylista!)
Jag kan tänka mig att en och annan läsare kan ana vad artikeln kommer att handla om redan av rubriken. Om jag fortsätter med bokens undertitel blir det uppenbart: "The bomp and brilliance of the brill-building era".
Boken är skriven av Ken Emerson och kom 2005, så denna text ska inte läsas som en recension. Boken låg framme för ett oemotståndligt extrapris på akademibokhandeln i Stockholm för ett par månader sedan och de senaste dagarna har den varit mitt sällskap i bussen till och från jobbet.
Snacka om mysigt sällskap! Bokens omslag avbildar sju duos som formade denna legendariska epok:
Jerry Leiber och Mike Stoller
Burt Bacharach och Hal David
Neil Sedaka och Howard Greenfield
Barry Mann och Cynthia Weil
Gerry Goffin och Carole King
Doc Pomus och Mort Shuman
Jeff Barry och Ellie Greenwich
Tillsammans har dessa 14 komponerat en så stor mängd klassiska låtar att man nästan tappar andan vid bara tanken. Att rocken slog igenom 1955 berodde på att dessförinnan hade ingen gjort musik för ungdom, det hade möjligen varit musik av vuxna TILL ungdom. Det var inte musik som FÖRSTOD ungdomen. Men samtidigt som den första rock and roll-musiken var ungdomlig och partyvänlig fanns där sällan ett musikaliskt djup i musiken som efterlämnade något sedan slutackordet var spelat.
Brill Building är ett hus på Manhattan med adress 1619 Broadway. Där fanns flera musikpublicerande företag för vilka några av kompositörerna arbetade. Ska sanningen fram var det fler som jobbade i ett annat hus som låg i närheten men det spelar ju egentligen ingen roll. Det viktiga är den musik som skapades.
Dessa kompositörer och textförfattare var de första att skapa musik som fångade den nya, ungdomliga tiden i ord och toner som - samtidigt som där fanns en stor musikalisk bredd - uttyckte denna ungdomlighet på ett sätt som inte bara blev hitlåtar i sin tid utan som sedan länge är tidlösa klassiker.
Låtarna balanserade texten, melodin, harmonierna och rytmen på ett jämt sätt som den tidigare rockmusiken inte varit i närheten av. Att i en poplåt fånga kärleksbekymmer ur tjejens perspektiv på det sätt som gjordes 1961 i Will you still love me tomorrow var inget mindre än epokgörande. Att tre av dessa fjorton var kvinnor var i sig notabelt.
Den musikaliska bredden innebar att svart och vit musik blandades på ett så naturligt sätt att ingen tänker på ingredienserna. Där fanns inte sällan latinamerikanska drag. Artister alltifrån den snälle vite Bobby Vee till souldrottningen Aretha Franklin spelade in musiken. När epoken gick mot sitt slut i mitten av sextiotalet i USA kom en rad brittiska band och spelade in låtarna istället.
Jag reagerade först när jag såg Leiber-Stoller och Bacharach-David bland de andra namnen. Leiber-Stoller är ju mest förknippade med sina låtar för Elvis och Coasters, dvs femtiotal. Bacharach-Davids låtar kändes mer som vuxenmusik när de kom även om flera av sextiotalets stjärnor spelade in dom.
Men alla fyra gjorde en viktig insats, inte minst som mentorer till de yngre kollegorna i den här märkliga miljön där de olika kompositörsparen både samarbetade och konkurrerade med varandra för att göra så många och stora hits som möjligt.
En sak jag inte visste var att samtliga 14 var judar (Ellie Greenwich dock halvjudinna) och nästan alla var födda och uppväxta i New York. Visst är det urban musik som de gjorde, inte ett spår av country.
Boken gör inte anspråk på att berätta den kompletta historien. Läsaren följer parens karriärer inklusive samarbeten med andra som t ex Phil Spector. Flera av paren gifte sig men skilsmässorna var oundvikliga. Att leva och arbeta så nära gav inget bra familjeliv. Vi får inblick i Gerry Goffins kamp mot drogmissbruket (Låten Kicks är skriven med anledning av det) men också nördfakta som att Carole King var klasskamrat med Paul Simon i skolan.
Bokens avslutande del ägnas åt vad som hände de 14 efter det gyllene sextiotalet. De fortsatte på olika sätt. 1991 var första året som inget av dessa par hade en låt på den amerikanska listan, nästan 30 år efter storhetstiden!
Nu är det ju som det är med musik - det är sällan en text kan göra musiken rättvisa och jag är den förste att medge att just denna artikel mer än de flesta behöver sin låtlista. Tack och lov finns ju Spotify och klickar ni på länkarna nedan får ni höra
Goffin-Kings
The Shirelles – Will You Still Love Me Tomorrow
Bobby Vee – Take Good Care Of My Baby
Aretha Franklin – [You Make Me Feel Like] A Natural Woman
Little Eva – The Locomotion
Berry-Greenwichs (de två första med Spector och nästa med Shadow Morton)
The Ronettes – Be My Baby
The Crystals – Da Doo Ron Ron
The Shangri-Las – Leader Of The Pack
Mann-Weils (två första med Spector)
Righteous Brothers – You've Lost That Lovin' Feelin' - Single Version
The Ronettes – Walking In The Rain
The Animals – We Gotta Get Out of This Place
Paul Revere & The Raiders – Kicks
Pomus-Shumans
Dion & The Belmonts – A Teenager In Love
The Drifters – Save The Last Dance For Me
Elvis Presley – Surrender
Sedaka-Greenfields
Neil Sedaka – Breaking Up Is Hard To Do
Connie Francis – Stupid Cupid
Bacharach-Davids
Dionne Warwick – Dont Make Me Over
Dusty Springfield – I Just Don't Know What To Do With Myself
Leiber-Stollers
Cliff Richard & The Shadows – Lucky Lips
Och som final ett samarbete mellan Barry Mann och Gerry Goffin
The Viscounts – Who Put The Bomp (In The Bomp Bomp Bomp)
Brill Biulding pop ger hela listan. Klicka och njut!
Per
Boken är skriven av Ken Emerson och kom 2005, så denna text ska inte läsas som en recension. Boken låg framme för ett oemotståndligt extrapris på akademibokhandeln i Stockholm för ett par månader sedan och de senaste dagarna har den varit mitt sällskap i bussen till och från jobbet.
Snacka om mysigt sällskap! Bokens omslag avbildar sju duos som formade denna legendariska epok:
Jerry Leiber och Mike Stoller
Burt Bacharach och Hal David
Neil Sedaka och Howard Greenfield
Barry Mann och Cynthia Weil
Gerry Goffin och Carole King
Doc Pomus och Mort Shuman
Jeff Barry och Ellie Greenwich
Tillsammans har dessa 14 komponerat en så stor mängd klassiska låtar att man nästan tappar andan vid bara tanken. Att rocken slog igenom 1955 berodde på att dessförinnan hade ingen gjort musik för ungdom, det hade möjligen varit musik av vuxna TILL ungdom. Det var inte musik som FÖRSTOD ungdomen. Men samtidigt som den första rock and roll-musiken var ungdomlig och partyvänlig fanns där sällan ett musikaliskt djup i musiken som efterlämnade något sedan slutackordet var spelat.
Brill Building är ett hus på Manhattan med adress 1619 Broadway. Där fanns flera musikpublicerande företag för vilka några av kompositörerna arbetade. Ska sanningen fram var det fler som jobbade i ett annat hus som låg i närheten men det spelar ju egentligen ingen roll. Det viktiga är den musik som skapades.
Dessa kompositörer och textförfattare var de första att skapa musik som fångade den nya, ungdomliga tiden i ord och toner som - samtidigt som där fanns en stor musikalisk bredd - uttyckte denna ungdomlighet på ett sätt som inte bara blev hitlåtar i sin tid utan som sedan länge är tidlösa klassiker.
Låtarna balanserade texten, melodin, harmonierna och rytmen på ett jämt sätt som den tidigare rockmusiken inte varit i närheten av. Att i en poplåt fånga kärleksbekymmer ur tjejens perspektiv på det sätt som gjordes 1961 i Will you still love me tomorrow var inget mindre än epokgörande. Att tre av dessa fjorton var kvinnor var i sig notabelt.
Den musikaliska bredden innebar att svart och vit musik blandades på ett så naturligt sätt att ingen tänker på ingredienserna. Där fanns inte sällan latinamerikanska drag. Artister alltifrån den snälle vite Bobby Vee till souldrottningen Aretha Franklin spelade in musiken. När epoken gick mot sitt slut i mitten av sextiotalet i USA kom en rad brittiska band och spelade in låtarna istället.
Jag reagerade först när jag såg Leiber-Stoller och Bacharach-David bland de andra namnen. Leiber-Stoller är ju mest förknippade med sina låtar för Elvis och Coasters, dvs femtiotal. Bacharach-Davids låtar kändes mer som vuxenmusik när de kom även om flera av sextiotalets stjärnor spelade in dom.
Men alla fyra gjorde en viktig insats, inte minst som mentorer till de yngre kollegorna i den här märkliga miljön där de olika kompositörsparen både samarbetade och konkurrerade med varandra för att göra så många och stora hits som möjligt.
En sak jag inte visste var att samtliga 14 var judar (Ellie Greenwich dock halvjudinna) och nästan alla var födda och uppväxta i New York. Visst är det urban musik som de gjorde, inte ett spår av country.
Boken gör inte anspråk på att berätta den kompletta historien. Läsaren följer parens karriärer inklusive samarbeten med andra som t ex Phil Spector. Flera av paren gifte sig men skilsmässorna var oundvikliga. Att leva och arbeta så nära gav inget bra familjeliv. Vi får inblick i Gerry Goffins kamp mot drogmissbruket (Låten Kicks är skriven med anledning av det) men också nördfakta som att Carole King var klasskamrat med Paul Simon i skolan.
Bokens avslutande del ägnas åt vad som hände de 14 efter det gyllene sextiotalet. De fortsatte på olika sätt. 1991 var första året som inget av dessa par hade en låt på den amerikanska listan, nästan 30 år efter storhetstiden!
Nu är det ju som det är med musik - det är sällan en text kan göra musiken rättvisa och jag är den förste att medge att just denna artikel mer än de flesta behöver sin låtlista. Tack och lov finns ju Spotify och klickar ni på länkarna nedan får ni höra
Goffin-Kings
The Shirelles – Will You Still Love Me Tomorrow
Bobby Vee – Take Good Care Of My Baby
Aretha Franklin – [You Make Me Feel Like] A Natural Woman
Little Eva – The Locomotion
Berry-Greenwichs (de två första med Spector och nästa med Shadow Morton)
The Ronettes – Be My Baby
The Crystals – Da Doo Ron Ron
The Shangri-Las – Leader Of The Pack
Mann-Weils (två första med Spector)
Righteous Brothers – You've Lost That Lovin' Feelin' - Single Version
The Ronettes – Walking In The Rain
The Animals – We Gotta Get Out of This Place
Paul Revere & The Raiders – Kicks
Pomus-Shumans
Dion & The Belmonts – A Teenager In Love
The Drifters – Save The Last Dance For Me
Elvis Presley – Surrender
Sedaka-Greenfields
Neil Sedaka – Breaking Up Is Hard To Do
Connie Francis – Stupid Cupid
Bacharach-Davids
Dionne Warwick – Dont Make Me Over
Dusty Springfield – I Just Don't Know What To Do With Myself
Leiber-Stollers
Cliff Richard & The Shadows – Lucky Lips
Och som final ett samarbete mellan Barry Mann och Gerry Goffin
The Viscounts – Who Put The Bomp (In The Bomp Bomp Bomp)
Brill Biulding pop ger hela listan. Klicka och njut!
Per
Kommentarer
Postat av: Peter Lindberg, Umeå
Vilka härliga låtar, den enda som faller ur ramen här tycker jag är Neil Sedaka. Han sjunger ju som en tjej...................
Postat av: Lars
Många sa att rocken dog 1959 tillsammans med Richie Valens, Buddy Holly och Big Bopper samtidigt som Little Richard blev religiös och Payola-skandalen inträffade. Och visst hamnade Chucken på kåken? Och Elvis i lumpen. Men visst sparkade liket lite även om mycket av Brill-musiken, lite föraktfullt, kallades "schlock"? Kul genomgång, Per.
Trackback
