perolarssextiotal

När popmusiken först svepte omkull mig så funderade jag verkligen inte särskilt mycket på varifrån den kom. Det kändes verkligen som om att ”in the beginning there was The Searchers” (eller vilka det nu var). Det föll mig inte in något annat än att om de inte skrev själva så var det väl i alla fall originalkompositioner för dessa. Det tog ett par år innan bluesen och gospeln upptäcktes. Och att det fanns tidigare inspelningar med vanligen svarta artister. Det fanns alltså en musikalisk tid före Elvis! Jag håller fortfarande på att bekanta mig med denna och lyssnar allt oftare på genuin blues nuförtiden. Gärna southern och gärna Memphis Slim. Och förstås John Lee Hooker.

Kvalitén på mycket av det som spelades in av unga vita musiker i UK och USA visade sig i att musiken höll för den ”popifiering” som detta medförde. Men när man hörde tidigare inspelningar så fick musiken en ny dimension. Några av mina favoritlåtar visade sig vara just sådan (skall man kalla det översättningar från blues till pop) musik. Se här några exempel och jämför själv.

På min julklappsskiva ”With the Beatles” blev snart sista spåret på första sidan favoriten. Skivan är fortfarande tydligt mest nött på det spåret. Och det är väl inte att undra på?

http://www.youtube.com/watch?v=-pvt2YK88MI

Men senare av en slump kom jag i kontakt med en tidigare inspelning som verkligen gav en nästan helt ny upplevelse. Från 1961. Med The Casinyets (dom hette faktiskt så när låten spelades in, det var först senare dom bytte till Marvelettes). Originalet! Och svängde det om Beatles så gungade det här………

http://www.youtube.com/watch?v=-nuEY6fQgzk

En annan och ännu tidigare favorit var Elvis Hound dog som till vanvettes gräns nöttes på plastiga grammofoner på Lövskogsgatan i Göteborg. Gång på gång. Och den håller än, visst gör den det.

http://www.youtube.com/watch?v=X5JALwwaASg&feature=fvst

Men lyssna på Big Mama Thornton så förstår du hur den var skriven för att egentligen låta. Riktigt förbannad. Pissed off! Och med legenden Buddy Guy!

http://www.youtube.com/watch?v=5XUAg1_A7IE

Slutligen blev Animals tidiga favoriter för mig. Det var mest Eric Burdons fantastiska röst och deras lite bluesiga framtoning. Om Stones var r&b så var Animals mer blues. Tycker jag. Och Manfred Mann jazz. Ursäkta, detta blev ett stickspår……..

Eric Burdon alltså. Per o jag såg honom här i Uppsala för något år sedan. Lite rundare och mycket äldre än när jag såg honom senast i Göteborg 2 maj 1965. Men rösten höll. Fantastiskt. Eller hur, Per? Boom, boom, med Animals var i min värld en av deras bästa. Eller vad tycker du?

http://www.youtube.com/watch?v=AEESmHXUUjM

Fast visst bleknar den något när man hör upphovsmannen själv? Den store, oförliknelige John Lee Hooker. Mannen som skapade talking blues

http://www.youtube.com/watch?v=hn_PF4L470w

Jag säger bara ”How, how, how”!

Lars