perolarssextiotal

Det hela började med ett par svala pilsner en varm försommardag på Katalin. Vi, Per o jag, hade träffats genom uppdrag som radiopratare i Radio Uppland på temat sextiotalsmusik. Detta hade sedan utvecklats till samarbete som Dj:s på pubar och sextiotalsevenemang av olika slag. Vi trivdes bra med detta och med varandra, vilket ledde fram till idén som föddes den där soliga försommareftermiddagen på Katalin år 2009.

En blogg!

Och så blev det. Ett slags musikaliskt distansschack i den offentlighet en blogg ger. Mest för vårt eget höga nöjes skull, men desto roligare om några andra tycker vår blogg är läsvärd.

Formen var öppen och det har väl visat sig under det år som gått (otroligt – redan ett år!) att vi har närmat oss ämnet på olika sätt beroende av humör och dagsform. Ibland lite akademiskt, ibland lite mer privat. Vi är varandras trognaste läsare och jag ser alltid fram mot Pers inlägg. Och numera också mot de initierade och engagerade kommentarer som då och då dyker upp. Tack för dom!  

Så nu blir det ett år till. Minst. I vart fall så länge vi tycker det är kul. Och än så länge så är det verkligen kul. Eller hur, Per?

Nu tänder vi ett ljus i tårtan.

http://www.youtube.com/watch?v=us3dQ0nnlHY

Rock on!

Lars

Det finns tid som går och tid som står stilla. Sedan Lars o jag satt på
Katalins uteservering och Lars lanserade bloggidén har det gått ett år.
2009 har blivit 2010.

Men sextiotalet bara finns där! Oavsett årstid eller siffror i kalendern i
den pågående så kallade verkligheten så finns där 10 gyllene år för ett
sakta växande tag sedan, 10 år som levererade underbar musik som fler än vi
två kan njuta av så länge vi lever. Länge.

Det är roligt att i dessa spalter dela med sig av minnen, glädjeämnen och
åsikter om en tid och en musik som vi älskade redan då och som sitter kvar
i en slags hedersplats i hjärtat. Visst har det kommit mycket bra sedan
dess. För min del har jag ägnat mycket energi de senaste åren åt att komma
in i både jazz och opera. Den allra senaste tiden har det blivit mer av
världsmusik. Många spännande upplevelser.

Men så kommer den där speciella längtan. En känsla någonstans från ens
inre att nu bara måste Searchers spelas i skivspelaren. Eller något annat
namn, det finns ju en del att välja på! Och så hör man den där skivan som
man hört förr och man bara minns och njuter.

Tack för alla kommentarer, kära läsare. Ni kommer att få mer att
kommentera för Lars o jag fortsätter. Tipsa oss gärna om bloggar o annat ni
gissar att vi skulle gilla. För bland allt fina med sextiotalet ska noteras
att det finns mycket kvar även för oss två att lära.

Vi ses i spalten!

Per