Därför älskar jag the Byrds
De drabbade mitt hjärta intensivt när Mr Tambourine Man kom sommaren 1965 (för övrigt den första låt att toppa listorna samtidigt i USA och England). Redan de första tonerna på den 12-strängande rickenbackergitarren klingade extra skönt. (Riffet är för övrigt taget från Bach, den läsare som kan berätta från vilket stycke får en stjärna).
Men utöver gitarren fanns den läckra stämsången som hade drag av amerikansk folkmusik. Medlemmarna hade skolning i folkmusik som fanns före rocken. De sjöng Dylan-låtar och lade en brygga mellan rocken och folkmusiken. De inspirerade Dylan själv att börja spela elgitarr.
Gruppens laguppställning var sällsynt imponerande: I centrum sångaren/ledaren Jim McQuinn. Sedan David Crosby som senare skulle bilda Crosby, Stills & Nash. Basisten Chris Hillman skulle även han göra en egen karriär liksom Gene Clark, mannen som bara spelade tamburine. Gene visade redan på första LPn (mitt livs sjätte) att han var en bra kompositör och låtar som I feel a whole lot better kompletterade Byrds folkrock med Beatlespop.
Alla dessa sjöng bra men det var McGuinns stämma som satte den vokala profilen. En röst inte så väldigt långt från Dylans, faktiskt.
Hösten 1965 kom nästa USA-etta med Turn! Turn! Turn!. Fortfarande min största favorit med gruppen. Man KÄNNER när man hör rösterna att här sjunger killar som vill framföra något. Lyssna bara på inlevelsen i textraden "A time for peace I swear it´s not to late". Här ett live-klipp från tiden det bagav sig:
http://www.youtube.com/watch?v=EKHstR6ndus
Utöver dessa två låtar hade gruppen svårt att få till listhits men de fortsatte att ligga i utvecklingens front. The Byrds var från Kalifornien. När den psykedeliska musiken började komma fram hängde de på och gjorde 1966 den underbara Eight Miles High, nu hade McQuinn lånat riffet från John Coltrane (låten heter India om ni undrar). Flummiga instrumentalpartier avlöstes av den magiska stämsången.
Deras fjärde LP, Younger than Yesterday, finansierades av mitt livs första tipsvinst (en av fortfarande få för övrigt). En underbar LP som innehåller läckra rocklåtar som Have you seen her face, flera countryinfluerade låtar av Hillman och Dylans My Back Pages. David Crosby bidrog starkt till att göra Byrds ett hippieband med underbara, småknäppa låtar som t ex Everybody´s been burned, ett mästerverk som också är med på LPn.
Snart var det dags för ännu ett stilbyte och när Gram Parsons blev medlem 1968 tog de nästa stora steget med LPn Sweethearts of the Rodeo som banade väg för 70-talets countryrock. Kontakten med den tidigare musiken hölls genom att en Dylan-låt var singel, You ain´t going nowwhere. Av de ursprungliga gänget var då McGuinn ensam kvar. Snart lämnade Parsons också. Han kom ju att få en minst sagt notabel solokarriär.
De sista åren fram till upplösningen 1973 gjorde gruppen inte så spännande musik även om en och annan fin låt levererades.
Medlemmarnas efterföljande karriärer har bidragit till kultstatusen. Roger McGuinn har släppt flera bra solo-LP och medverkat i TV-program om rockens historia som en sympatisk pedagog. David Crosby har fortsatt att vara den evige hippien. Två levertransplantationer är väl något av en merit i sig. Kanske. Chris Hillman spelade med Parsons i Flying Burrito Brothers och Gene Clark gjorde ett par starka soloplattor.
Kopplingen till Bob Dylan har naturligtvis också bidragit till The Byrds eviga status. De gjorde 12 av Bobs låtar i egna versioner.
Men min kärlek handlar mer om det djupa intrycket som gruppens otroliga SOUND gjorde, såväl första gången jag hörde det, som alla gånger därefter inklusive just nu. Den 12-strängad Rickenbackern hade kanske 60-talets allra mest profilerade klang (varsågod att säga att jag har fel!) och stämsången hade den där folkmusikkänslan som gav musiken ett mjukt allvar som gjorde intryck. Rösterna var personliga men hade något allmängiltigt över sig, så här ska en folkrocksångare låta, helt enkelt.
Många grupper har ärats med en CD-box. Med The Byrds har det kommit två, båda med ambitionen att täcka upp den fantastiska skivkarriären. Om några år kommer en tredje, känner jag på mig. Katalogen är outslitlig.
Från och till har sk indieband dykt upp vars påverkan från the Byrds varit mer eller mindre tydlig. Tidigare REM till exempel. Men inget har kunnat efterlikna the Byrds. Det är så klart omöjligt. The Byrds var ett original vars like vi aldrig kommer att möta.
Per
Du är inte ensam om att älska The Byrds. En av mina favoriter är kanske inte så känd - Chestnut Mare . Låten har en lustig historia. Den skrevs 1969 av Roger McGuinn och Jacques Levy för en musikal med titeln Gene Tryp, ett anagram för Ibsens Peer Gynt. Musikalen blev aldrig av och låten kom därför både på LP och singel 1970.
Härlig beskrivning igen av dig av en härlig grupp med många fina låtar. De var väl en av de första banden som inte enbart sjöng om temat pojke möter flicka.
Jag var in i en av Umeås musikaffärer för ett par år sedan där fanns det Rickenbacker gittarrer till salu. Det riktigt att se på skapelsen att den låter guddomligt. Tom Petty har ju också försökt med Byrds soundet men inte nått ända fram.
Hillman var ju även med i Stephen Stills Mannasas och hade en rätt framträdande roll där trots bara två Lp-skivor. Konstelationen Hillman, Furay & Souther är väl en av 70-talets mer misslyckade fusioner.
Anders: Tack för berättelsen som jag inte kände till (den är säkert sann ändå!) Låten är bra, den bästa på (Untitled)-skivan, tycker jag.
Peter: Håller också med dig. Jag tycker inte heller Manassas var så lyckade, faktiskt.
Per
Noterar att du skriver om david Crosbys småknäppa låtar. Det tror eller vet jag att han själv instämmer i. jag såg CSN i Albert Hall förra sommaren. David Crosby sa i et mellansnack: Graham does the "sinagalong" stuff, Stephen the real rocken roll and I only the weard things. Sen spelade de "Cathedral".
Byrds var några av mina favoriter, Buffaloo Springfield gick inte av för hackor men CSN var nog (är) snäppet bättre. skulle ge mycket för att uppleva förra sommarens konsert i Albert hall...
Tom, nu blev man avundsjuk..........
Jag är ochså en hängiven Byrds-fantast och det är roligt att det det finns fler. Det låter lite smått tokigt men jag tog bilen och körde ned till Holland för att se och lyssna på Roger Mcguinn. Det var i Heerlen och Delft som spelningarna var.
KP
