perolarssextiotal

Så går bloggen in på andra året. Tänkte filosofera lite.

Lars o jag har skrivit om en del musik som du som läser kanske inte väntat dig. Ska sanningen fram så finns det ju inga gränser och det är egentligen bara dumt att försöka stängsla in vad som är "rock" eller "pop" eller ens "sextiotal".

Men ändå, ämnet lockar mig: vad är det som räknas, tar vi sextiotalets popmusik som utgångspunkt - vad menas, vad är innanför respektive utanför?

Några läsare vet att jag gärna håller föredrag om rockmusik och dess historia. Föreläsningar heter det på universitetet i Uppsala där musikvetenskapen varit klok nog att ha en kurs om "rockens historia och mytologier".

Där har man haft anledning att fundera på frågan: Vad är rockmusik, egentligen? Och se, när man intellektualiserar saken (låter kanske mer skrytsamt än jag menar!) så blir det inte alls så självklart som man kan tro.

På senare tid har en allt tydligare uppfattning vuxit fram som säger att rockmusiken började någonstans i mitten på 60-talet. Är man engelsman säger man att Stones var ursprunget. Är man amerikan att det var när Bob Dylan hängde på sig den elektriska gitarren.

Det ligger mycket i det - rensar man bort det som kan kallas soul eller pop och renodlar rocken till en avskiljbar musikalisk stil så är det OK. Men kruxet, ur min synvinkel, är att berättelsen om den musikens historia då inte nämner vare sig Elvis eller Beatles. Och DEN berättelsen får man be någon annan än Per Davidsson att berätta, den saken är klar!

Dessa rader är föranledda av att jag tillbringat den senaste helgen med ett gammalt favorit-band, inte på nivån att de kommer in i "därför-älskar-jag-serien" men ändå en grupp som gjorde intryck och där flera LP finns i samlingen.

The Seekers.

Blev det en reaktion, månne?? Får man gilla dom? En sak är säker: The Seekers går INTE att nämna samma stund man tänker på rockmusik! De var en hotenannykvartett från Australien som gjorde några snygga låtar på gränsen mellan visa och poplåt. De hade ett par stora hits men snacka om ett gäng som har glömts bort. 

Men faktum är att av alla jag-älskar-dig-fraser som popmusiken bjudit på tycker jag denna är lite extra:

If they gave me a fortune my pleasure would be small
I could loose it all tomorrow and never mind at all
but if I should loose your love dear I dont know what i´d do
for I know I never find another you

Judith Durham hette den glömda tjejen som sjöng med stark och klar stämma tillsammans med tre killar som spelade akustiska gitarrer och ståbas. Tillsammans fina stämmor. I´ll never find another you blev genombrottet. Skriven av Dusty Springfields brorsa Tom. En klassiker om ni frågar mig.

Men jag vet inte om jag vågar skriva det med riktigt stora bokstäver. Där finns inte en elgitarr som långt örat når. inte ens ett minimun av rockens upprorsattityd. Det var vänligt och harmoniskt. Snällt helt enkelt.

Men ändå. Jag räknar Seekers innanför gränsen för "den rätta" musiken - självklart eftersom jag köpte skivor av dom redan då. Deras hits var ju så himla bra. Georgie Girl. The Carnival is over. På deras LP kunde man finna gömda pärlor. Two Summers. Leaving of Liverpool.

Samtidigt är det lika självklart för mig att Engelbert Humperdink eller Frank Sinatra för att inte tala om Matt Munro inte räknas. Inte heller Louis Armstrong. Alla hade stora hits mitt i sextiotalspopen  Jag vet inte om det var tonfallet i radions redaktörer när dom presenterade låtarna i listprogrammen som fick oss ungdomar att känna vad som var rätt och vad som var fel.

Kanske men jag tror faktiskt att vi som var tonåringar på 60-talet hade en slags inre kompass som avgjorde var gränsen gick. Vissa låtar och artister kunde man snacka om på skolgården. Andra inte - annat än som gemensamma hatobjekt. Vi liksom bara KÄNDE det. Visst var det så??

Idag har jag alldeles för lite Frank Sinatra i samlingen. Louis Armstrong har det blivit en del. Jag kan även lyssna på Elvis Presleys sextiotalslåtar som jag skrattade åt då.

Men det handlar ju om hur en numera "vuxen" man med tiden breddat sin smak. Men när artisterna "från förr" hörs i radion då är det något inom en som säger "a-ha!" och en ljuv våg av nostalgis njutning går genom själen. 

Det gäller artister som Sandie Shaw, Lulu, Nancy Sinatra (dottern!) och andra som det i dag blir lite halvkrångligt att försöka förklara varför man gillade.

Och Seekers.

http://www.youtube.com/watch?v=4Ga9Bs4fzSY

Per