perolarssextiotal

Den man över femtio (och kanske andra också) som inte någon gång haft en dröm om att få sadla en HD, knyta en bandana om pannan och i sällskap med Peter Fonda och Dennis Hopper (in memoriam) göra en rivstart ut på en spikrak väg i amerikanska västern ljuger.  Eller så har dom inte sett Filmen. Symbolvärdet i en sådan handling vore stort. Och soundtracket är förstås självklart:

http://www.youtube.com/watch?v=rMbATaj7Il8

Gruppen som vi hör bytte tidigt namn från snälla The Sparrows  (senare The Sparrow, senare bara Sparrow) till det betydligt tuffare Steppenwolf, snott från Herman Hesses roman från 1927 med samma namn. Om Herman skulle jag kunna skriva mycket. I det tidiga sjuttiotalets radikala kretsar vid Uppsala universitet var den som inte kunde diskutera ”Glaspärlespelet” och hans andra verk lika ute som en sockerbagare på Viktväktarnas sommarläger. Men det ska jag inte. Skriva om Herman alltså. Utan något om gruppen. Steppenwolf.

Vissa grupper har frontfigurer som är lika självklara som gruppen själv. Jagger i Stones, Paul Jones i Manfred Mann och Jim Morrison i Doors. De är dessutom grupper med hyfsat beständig besättning. I min värld är Steppenwolf emellertid bara gruppen Steppenwolf. Visst är väl John Kay den mest seglivade medlemmen, men annars var gruppens sammansättning obeständig som ett vallöfte. Därför blev gruppen för mig bara en grupp. Men en grupp som på något märkligt sätt ändå lyckades hålla ihop sin tunga heavy metal-stil tills vargen slets sönder av inre stridigheter någon gång -74. För att förstås i vanlig ordning återuppstå i olika skepnader då och då.

Sitt stora år hade gruppen -68 med sina främsta hits som också var deras genombrott, ”Born to be wild” och ”Magic carpet ride”. Den senare en personlig favorit eftersom den på ett charmfullt sätt kombinerade den tunga rocken med en liten men tydlig influens från den spirande psykedeliska musiken som du hör om du lyssnar på orgelsolot. Eller hur?

http://www.youtube.com/watch?v=zPxFu7taftE

1969 kom ytterligare en hit, ”Rock me” men som bara var en fräck återanvändning av den magiska mattan och inte tillförde något. Efter detta var listplaceringarna låga.

Steppenwolf kom, mycket tack vara filmen ”Easy rider” (såg du den förra fredagen på SVT?) att förknippas med motorcyklar. HD förstås.  Och de är väl med och konkurrerar om en plats bland de grupper som gör anspråk på att vara föregångarna till hårdrocken tillsammans med sådana storheter som Yardbirds och Who. Men vargen var en typisk USA-grupp och fick aldrig riktigt fäste i UK. Inte heller i Sverige satte de några tydliga avtryck i listorna. Men kvar är i alla fall två odödliga hits.

Så på med jeansen och bootsen och släng jobbkostymen och slipsen. Låt håret och mustaschen växa och dra ner hatten som Dennis Hopper och kicka igång din 1952 års hårt pimpade Harley Davidson Hydra-Glide med det rätta stuket och dränk alla sinnen i ljudet från en motor med svänghjul av gjutjärn. Kroka upp dej i dina apehangers och sikta mot ingenting. Ljudet av frihet kan nog låta såhär:

http://www.youtube.com/watch?v=LwkcgIV30Ws

Lars

PS Vart motorcyklarna tog vägen efter filmen är oklart. Det gjordes två av vardera. Fondas förstördes i sista scenen men reparerades och hamnade en tid på museum. Troligen stals de övriga och slaktades redan innan filmen var klar. Det är därför de inte syns i bakgrunden på vissa scener vid lägereldarna som togs sist.