perolarssextiotal

Moody Blues hade två karriärer. Det började 1965 när kvintetten från Birmingham slog med Go Now. En sådan där omisskänlig låt man känner igen redan från inledande "we´ve already said, good-bye", direkt följt av pianots tretaktsackord. En tuff soulballad där sångaren Danny Laine glänste. Moody Blues blev ännu ett originellt, läckert band bland de många originella, läckra band som slog igenom just då.

http://www.youtube.com/watch?v=qLgdcGEqgcw

Efter den stora hiten blev det märkligt tvärstopp vad gäller listplaceringar. Gruppen gav sig på ganska svåra låtar men jag förstår fortfarande inte att jag kunde vara nästa ensam i hela världen att älska en så läcker låt som Everyday. De låg så elegant någonstans emellan pop och soul med en liten bluesbotten i mitten.

Danny Laine gav upp efter ett par år men gruppen hittade en ersättare i Justin Hayward. Han hade en mjukare stämma och gruppen bytte stil till en mjukt melodisk och harmonisk. 1967 gjorde de LPn Days of future passed tillsammans med en symfoniorkester. Där fanns avslutande Nights in white satin, en låt som tydligt visar hur långt musiken hade utvecklats på bara ett par år. Detta var tiden man gick i gymnasiet och den LPn gick alldeles utmärkt att "lura" musikfröken att få lägga på när den klassiska musiken gjorde lektionen väl stel.

http://www.youtube.com/watch?v=QGFVkM-2XO8&feature=PlayList&p=851ADDC2BCF533B3&playnext_from=PL&playnext=1&index=7

Det blev en storstilad början på en ny väg där Moody Blues gjorde den ena snygga LPn efter den andra fram till 1972. var och en en händelse. De var starka i den så kallade symfonirocken. Alla medlemmar utom trummisen  var bra på att skriva låtar med en personlig snits och de kunde också alla sjunga vilket gjorde det lätt att göra mäktiga stämmor. Tangentinstrumenten utvecklades hela tiden. MB var tidigt ute att fullt utnyttja mellotronen och skivomslagen deklarerade stolt att alla instrument på skivan spelades av gruppen.

Till det ska läggas att LP-skivorna hade otroligt snygga omslag. Färgstarka målningar och en slags Tolkienstämning. Mytisk och mystisk.

Soundet var varmt och mysigt från början till slut. Harmonierna breda. Det kunde i de starkaste låtarna av Hayward bli ganska högtidigt men där fanns också flöjtisten Ray Thomas mer trallvänliga nummer. LP-skivorna sålde bra och varje utgåva var en händelse då. Några singel-hits blev det däremot inte även om Question överraskande slog 1970. 

Efter 1972 tog gruppen några års paus. Medlemmarna gjorde soloplattor som var ok men visade att det var som grupp de fungerade. De återkom 1978 med en ny LP men jämfört med vad de gjort tidigare var det inte så märkvärdigt. Min kärlek var över. Den tidigare alltid närvarande lyckokänslan när de varma klangerna kom ut ur högtalarna infann sig inte.

The Moody Blues tog sextiotalets popmusik stora kliv framåt. Deras inledande karriär som ett brittiskt dåtidsband med soulambitioner var orginell och läcker men kanske inte så värst mycket bättre än andra bands. Men den andra karriärens symfonirock var bättre än Procul Harums och betydligt mer hörvärd av The Nice. Där fick popmusiken en ny dimension. Kanske blev den en smula mer "vuxen", men i mina öron var det lika spännande och läckert som något annat man hörde.

Idag sägs symfonirocken uppleva en renässans. Tyvärr gäller det mest 70-talets efterföljare, även om jag också värderade Genesis, Yes och några av det andra högt. Men Moody Blues har inte den plats i rockmedvetandet de förtjänar. Än.

Per