perolarssextiotal

Per är på semester. Därför blir det ett litet hack i skivan på vårt annars så regelbundna varannanveckas - bloggande. Men nästa vecka är han tillbaka, säkert både utvilad och laddad. Till dess kan du få dela mina funderingar om trummisar.

Ja, vad ska man skriva trummisar? Finns det några intressanta trummisar? Det flesta häckar ju i någon slags halvanonymitet bakom gitarrister och sångare. För att då och då brista ut i ett solo som alla bara väntar på att det ska ta slut.

Tja, några profiler finns ju ändå.

Ringo Starr är väl den mest kände från den tidsepok vi rör oss i. Ringo hamnade ju i en grupp med så geniala multiinstrumentalister att det skulle kunna knäcka självförtroendet på vem som helst. Inte blev det väl bättre heller när han redan i början fick konkurrera med studiomusiker (ja, du kommer väl ihåg historien med Andy White och första LP:n?) och att Paul gärna tog över Ringos jobb i senare produktioner. Han hade själv en väldigt balanserad inställning till sin förmåga som trummis, men sa en gång i en intervju ungefär att ”Jag vet mina begränsningar som batterist. Men så är det ju ”Rain””. Låten spelades in april 1966 i Abbey Rd studion och har väl mest blivit känd för att Paul här, på allvar, utvecklar sin basstil som också ligger långt fram i ljudbilden. John, som skrivit låten, hade en LSD-period ur vilken ”Rain” är sprungen (och visst är det sådär typiskt Lennon när han i låten brister ut: ”Can you heeeeaaaar me?”). Jag tycker emellertid att det är Ringo som gör och driver hela produktionen. Hans spel är nästan löjligt exakt och gifter sig väl med Pauls ljusa bas. Eller vad tycker du?

http://www.youtube.com/watch?v=TwSUlgJ0css&NR=1     

En annan väkänd profil är förstås Charlie Watts. Mr Ödmjuk himself. Har aldrig betraktat sig som någon stjärna utan uttrycker ofta i intervjuer att trummisar bara är en del av gruppen och bara som sådana kan vara bra. Samtidigt hyser han stor beundran för sina egna idoler inom jazz-musiken, som ju är hans egentliga område. Han har varit Stones trogen under hela deras karriär men, som när han kommer åt, alltid återvänder till jazzen genom inhopp och hobbyband. Han har sagt att skillnaden mellan att spela jazz och rock är att i jazzen måste man vara uttrycksfull utan att spela högt. I rocken kan man också spela högt vilket förenklar saken. Säger han.

Jag har då och då funderat på om denna hans jazz-teknik teknik hörs också på plattorna med Stones. Att han är skicklig hörs ju direkt även om han på sedvanligt sätt förnekar att han är tekniskt skicklig eftersom han är självlärd. Men finns jazz-tekniken? Ja, vill jag säja – särskilt i deras blues-covers. Eller vad säjs om den lilla röda tuppen? Charlies ansats på trummorna luktar väl jazz lång väg?.

http://www.youtube.com/watch?v=OfJVeHKVcE8   

Om Charlie var finstämd och uttrycksfull i sitt spel så var väl Dave Clark raka motsatsen. Fram med trummorna både på scenen och i ljudbilden var mottot för Dave Clark Five. Rytmiskt och taktfast så det förslår. Och ett satans tryck! Men tänker han banka livet ur skinnen? Vi avslutar med lite tungfotad Tottenham-pop. Med dans. Eller vad vi nu kan kalla det:

http://www.youtube.com/watch?v=XoRLIJJSG4o

Lars