Tommy eller Elvis?
Tommy eller Elvis? Det var inte ovanligt att den frågan var den första som ställdes i ett möte mellan ungdomar i slutet av femtiotalet. Beroende av rätt eller fel svar kunde vänskap växa eller slagsmål utbryta (det senare om det rörde sig om gossar). Annars var väl könsstereotypen flickorna för Tommy och gossarna för Elvis. Vad jag minns så satte jag mina pengar på Elvis, kanske mer av skälet att (om jag minns rätt) min några år äldre syster följde könsstereotypen och tog Tommy till sitt hjärta. Vilken lillebror med självaktning skulle då inte inta motsatt position? Men viken fucking Tommy då utbrister nu den fåkunnige? Jo, den här blir då mitt svar:
Thomas William Hicks föddes 17 december 1936 i London. Blev inledningsvis en mångsysslare med dragning åt det maritima. Sjöman var hans huvudsakliga sysselsättning men med ett brinnande musikintresse, stimulerat av den brittiska skiffle-vågen. När han fick höra Buddy Holly så bytte hans musiksmak rikting mot det rockiga. Tommy bildade en egen grupp, ”The Steelemen” i vilken han själv var den självklare frontmannen. Gruppen och Tommy fick sitt genombrott med ”Rock with the caveman” 1956.
Senare samma år nådde Steelmen första plats i UK med ”Singin the blues”. Denna framgång förde honom bland annat till Sverige varifrån detta klipp är hämtat. Beatleshysteri före Beatles, eller hur? Och klassisk Haley-sättning i bandet.
http://www.youtube.com/watch?v=AU_atFdI89I
Senare skapade han sig en karriär som soloartist i rocksvängen som blev framgångsrik. Då blev det också flera filmer, oftast musikaliska komedier tillsammans med karaktärsskådespelare som Eric Sykes och mer lättsamma figurer som Benny Hill. Denna hans solokarriär blev emellertid inte lika beständig som Elvis. Tommy fadade ut från popscenen för att inleda en minst lika framgångsrik och mycket mer långvarig som en av Englands mest framgångsrika musikalartister.
Trots att jag landade i Elvisfacket har jag alltid haft en böjelse för Tommy Steeles ljusa, lite Bryan Ferry-bräckliga röst. Rösten hade inte tillräckligt med tryck för att räcka till för rocken, men för popen (nu är vi där igen, Per!). Han är tonsäker och den litet pojkaktiga rösten ger en rätt smaklig inramning åt hittar som ”Nairobi”, Water,water” och som sagt ”Singing the blues”. Låten blev inte direkt en standard och pauls framförande är nog rätt udda:
http://www.youtube.com/watch?v=TS2k9jQpuLY&NR=1
Tommy som popartist levde både som en motpol till och i skuggan av Elvis och kontakten mellan dem – om det fanns någon – vet vi mycket lite om. Elvis lär ju bara vid ett tillfälle satt sin fot i England då hans militärflygplan tankade i Skottland när han var på väg hem från militärtjänsten i Västtyskland. Nu sprids emellertid uppgiften att han tillbringade en dag tillsammans i London med Tommy som guide. Uppgiften har inte förnekats av Tommy som istället säger sig ha lovat Elvis att inte avslöja några detaljer från deras möte. Tja, vad ska man tro? Mystiken tätnar.
Nåväl – Tommy var en spännande och viktig del i sextiotalsmusikens utveckling. Det nödvändiga klivet från skiffle och vaudeville till pop togs av, inte minst, Tommy. Tack för det!
Mitt nästa inlägg skall handla om lata dagar i musiken.
Passande, eller hur?
Lars
När jag träffar min 8 år äldre syster påminner jag ibland om åren på femtiotalet vi sov i samma rum och hon spelade bl a Elvis för mig, min första musiklektion. Jag kan inte nog tacka henne för att hon gillade rätt artist!
Per
Tommy S - inte mycket att ta till sig i jämförelse Elvis !
