perolarssextiotal

Det är dags att skriva om Doris. Doris Svensson från Göteborg. En av svensk pophistorias mest spännande kvinnliga röster. Kanske tycker du, Per, att hon är i snällaste laget (Per har Da doo ron ron-smak vad gäller flickgrupper) men du får lyssna igen. Då hör du säkert att i den silkeslena tassen finns vassa klor, om än indragna. Rösten, ja. Den låter sig inte lätt beskrivas. Hon är för det första rätt tonsäker. Lite mjukt flickaktig men åt det lite bluesigt jazziga hållet. Varm. Uttrycksfull. Lite Peggy Lee kanske? Eller Lisa Ekdahl utan Lolita - stuket. En röst som förtjänade mer än två LP och ett par singlar. Och lite bättre material än det hon fick. Hennes debut - LP – ”Svenssons Doris” – går idag nästan inte att få tag i. Många exemplar lär finnas i Japan där hon nått något av kultstatus. Den andra, “Did you give the world some love today, baby?” finns på cd.

Doris karriär sträckte sig over hela sextiotalet. Redan 1960 debuterade hon på Uggleklubben på Rondo i Göteborg. Uggleklubben var lite avtant-garde, kanske lite som Harlem på Nalen och där sjöng hon och ackompanjerade sig själv på gitarr. Första låten var Cottonfields. Sedan gick det undan i Göteborgs popvärld. Hon hann göra skivdebut med Strangers (Singin´the blues), och till och med uppträda i det legendariska Drop In-programmet på TV med Beatles.  Våren 1965 sjöng hon bara sporadiskt men jobbade huvudsakligen som biträde i Skandinaviska Musikaffären på Korsvägen i Göteborg. Inte på Waidele på samma gata, som det står på en del ställen. Jag kan personligen intyga detta eftersom det inte var sällan jag och mina kompisar kombinerade nöje med nöje och kilade ner till nämnda skivaffär för kolla de senaste skivsläppen samtidigt som vi i smyg kikade på den ursnygga Doris.

Men gamla kompisar till Doris dök upp och snart var hon med band igen, denna gång Weeds, ett ganska traditionellt dansband. Efter ett tag sprack Weeds och Doris och ett par till av medlemmarna bildade Plums. Doris bangade inte för att ta sig an basgitarren då man hade svårt att få fram en basist. Och blev bra på den. Med Plums hade Doris sin bästa tid och spelade, bland annat, in ”Mama didn´t lie” som Jan Bradley gjort i en stötig och oattraktiv version. Med ett gott hantverk i arrangemanget och med Doris varma stämma förvandlades den till något som är en klassiker inom svensk popmusik och som borde vara det inom svensk jazz. Denna inspelning är juvelen i kronan för Doris, även om hon senare gjorde en riktigt fräck ”Go back to daddy” tillsammans med Dandys.

Det mesta som finns inspelat med Doris speglar snarast hennes potential än den fullgångna produkt som skulle vara möjlig. Bernt Egerbladh slog i slutet av sextiotalet klorna i henne för att göra henne till renodlad jazzsångerska. Tyvärr tyckte han att han själv skulle bidra till huvuddelen av detta andra album med eget material. Jag menar fortfarande att den gode Bernt är skyldig Doris en karriär, eftersom detta album snarast markerade slutpunkten på något som kunde blivit, snarare än på något som varit. Jag förlåter icke!

Men hennes röst den finns där, både i dåligt och bra material. Och det räcker långt. Du som är välsignad med Spotify hittar en hel del med Doris.

Nog med prat. Här kommer hon och du får tre riktigt, riktigt bra låtar med henne. Luta dig tillbaka och njut!

Lars

http://www.youtube.com/watch?v=iU1AKFaQP68

http://www.youtube.com/watch?v=qEVOZTZFP8s

http://www.youtube.com/watch?v=0RO2dJ0Ev8A