perolarssextiotal

Det var en kväll som måste ha varit alldeles i början av 1964. Beatles hade under några månader lett en våg av ny popmusik som obevekligt trängde in i de svenska hemmen. Till och med vårt nyhetsprogram - som jag undrar om det inte hette Aktuellt redan då - måste hänga med och en nyhetssändning avslutades med att redaktören - Olle Björklund? - påannonserade att nu hade ännu ett engelskt popkombo (Ok han kan ha sagt något annat ord, allt minns man ju inte allt!) kommit till Sverige och nu skulle TV-tittarna höra deras senaste, stora hit.

Så flyttas bilden till en kvartett välklädda unga män som sjunger Needles & Pins. Jag hade den gångna höstterminen kämpat med trummorna i ABFs trumskola en gång i veckan. Drömmen var så klart att få spela favoritmusiken med ett band hemma i Umeå.

Här var ett gäng där inte bara trummisen också sjöng andrastämman, han satt FRAMFÖR de andra tre och det var han som intervjuades efter spelningen. Han var ledaren! Klart att man blev intresserad av The Searchers.

Men snart var det inte trummisens unika ställning i bandet som höll fast intresset. Det var det mjuka, lite murriga soundet, de tajta, varma sångstämmorna, gitarrljudet som vibrerade mjukt med många bastoner. Men också förstås det aktiva trumspelet.

Men ännu mer de fina låtarna. Needles & Pins är ju en sån där låt som det bara inte går att ogilla. Samma sak gäller för uppföljaren Don´t throw your love away som också den toppade englandslistan våren 1964.

Men min verkliga favorit var singeln som kom därefter, till sommaren. Someday we´re gonna love again har ju närapå allt jag gillar med en poplåt. Ett ursnyggt intro, exakt stämsång och ljuvligt spel från alla instrument. Att den låten inte blev lika stor hit som de tidigare bevisar ju bara det man visste: att jag har rätt och andra fel!

Men Searchers fick sedan en större hit med When you walk in the room, kanske den av deras låtar som hållit längst. Den julen fick jag mitt livs första LP, Its the searchers. Mina systrar har berättat att efter det paketet var öppnat fanns det inget annat som intresserade mig av klapparna även om min familj hade en generös tradition med många paket under granen.

Fast i ärlighetens namn ska sägas att LPn inte riktigt imponerade på mig. Knappt något låt kunde matcha det man hade hört. The Searcers var, som många sextiotalsband, ett hitband och gjorde väl egentligen bara en (av fem) bra LP. Jag tänker Sounds of som kom 1965.

Då hade andra grupper tagit över som mina favoriter. Dom får ni läsa om i senare inlägg. Det året var också The Searchers sista i toppen. Låtarna kom allt längre ned på listorna och PF Sloans vackra Take me for what I´m Worth blev som en slags avslutning i december. Men undertecknad fortsatte att följa singelsläppen som inte nådde till listorna, t ex den utmärkta Popcorn Double Feature.

The Searchers kom snabbt in på nostalgisvängen och redan 1972 kom de till självaste Umeå där Kurirens utsände, signaturen pede, fick en underbar pratstund med de gamla idolerna i köket på hotel Dragonen där de hade spelat tidigare. Det lät inte direkt som förr men det hade man nog inte väntat sig. Den engelska artigheten ("Do you want a cup of tea") var motsatsen till senare idolers väntade divalater. Vi pratade mindre kända låtar som en nörd som undertecknad naturligtvis ville kolla upp och imponera lite med.

1978 kom något som kunde blivit en comeback men ett par oväntade LP försvann snabbt. Sedan dess har det varit återutgivningar och live-konserter som gällt för de som blivit kvar i gruppen. Trummisen som en gång fångade mitt intresse, Chris Curtis, lämnade gruppen redan 1966. Han var sedan med i bildandet av kommande hårdrockgruppen Deep Purple, något man har lite svårt att tro.

The Searchers var naturligtvis i skuggan av Beatles av banden från Liverpool men John Lennon lär ha sagt en gång att de var hans favoriter bland kollegorna. Han hade bra smak han, Lennon.

OK, idag kan jag inte påstå att The Searchers egentligen var så bra som jag tyckte då. Men minnet ens beundran för dom året 1964 sitter kvar där långt inne någonstans i mig. Och deras bästa låtar skickar en krusning av njutning genom kroppen varje gång. Fortfarande.

http://www.youtube.com/watch?v=5g89woAMlJg

Per