Därför älskar jag the Kinks
Framför mig ligger en box, Picture book. Omslaget visar 4 män med sextiotalslook i frisyren och modskavajer. Bilderna och omslaget är filtrerat i en brun nyans.
Få grupper i historien har en så specifik look på bilder som the Kinks. Dom ler sällan - fast just här kan man ana en glimt i Dave Davies ögon - dom ser tyst bestämda ut. Bildernas färger går nästan alltid i brunt. En look som så otroligt väl speglar den känsla de utstrålade även i sin musik.
Dom var upproriska men inte på det högljudda sättet som t ex Rolling Stones. Lite småsmutsiga, men inte alls som t ex Pretty Things som gav känslan av att de hade glömt morgonduschen. The Kinks behövde inte säga något - man såg och KÄNDE att här var det fyra tuffa killar som inte flyttade på sig i onödan.
För två veckor sedan skrev jag om min första kärlek i sextiotalets popvåg, The Searchers. Jag överlåter åt någon psykoanalytiskt lagd person att finna något slags mönster bland mina favoritgrupper. För egen del kan jag inte finna någon logisk anledning till att samme 14-årige Per Davidsson hösten 1964 blev helt såld på You Really Got me. Annat än att låten är så bra att den knäcker vem som helst.
Låten har kallats den första hårdrocklåten med sitt ackordriff. Två ackord i ett mönster som slår en direkt. F G G F G. Till detta LJUDET. Skitigt. Tungt. Så där hade elgitarrer aldrig låtit tidigare. Ray Davies lite mässande stämma. Melodin lät inte så melodier brukar låta utan var en snygg bluesimprovisation över ackorden. Snart ett gitarrsolo. Så bra att man fortfarande inte är helt säker på att Dave Davies klarade av det utan att det var studioräven Jimmy Page som hoppade in. Jag tror det är Dave, men det är inte viktigt. Det är så himla bra hursomhelst. Så okontrollerat vilt hade aldrig ett gitarrsolo låtit tidigare.
http://www.youtube.com/watch?v=-2GmzyeeXnQ
Uppföljaren All Day and all of the Night hade ännu skitigare gitarr. Jag har alltid haft en svag punkt för mjukare låtar och när Ray Davies kunde behålla mycket av soundet och få det att passa till den ömsintare Tired of Waiting for you kunde lyckan inte bli större när också den gick upp till englandslistans första plats.
Nu är vi framme vid våren 1965. Veckopengen hade ökat och undertecknads tredje LP blev Kinks första. Fortfarande ett av de bästa omslagen någonsin. Nej förrresten, det ÄR det bästa. Basta! Fyra stenhårda killar står bredvid varandra och tittar in i kameran. Allt överdraget i mörkbrunt. LPn hade suveräna Stop your Sobbing och flera hårda låtar. Kraftfull njutning från första ton till sista.
Här kan inte hela karriären gås igenom. Gruppen inledde snart en andra karriär med en ny musikalisk vinkel när Ray Davies började skriva socialt kommenterande texter som Dead end street och A Well respected man. Nu var det skitiga borta men musiken lika spännande. Melodierna fick en slags voudeville-karaktär. Sunny Afternoon blev ännu en englandsetta. När flera andra grupper försvann i ramljuset var Kinks kvar i toppen.
Av alla fantastiska låtar är nog ändå Waterloo Sunset bäst. Aldrig har en akustiskt kompgitarr haft en så fullständigt ljud. Så sprött, så vackert. Sologitarren spelar ut några enkla toner mot den den fina sångmelodin. På något sätt känns Waterloo Sunset som den fulländade poplåten.
http://www.youtube.com/watch?v=5J3gX47rHGg
Men allt har sitt slut, även det roliga. När sextiotalet blev sjuttiotal kunde Kinks inte hålla sig kvar i toppen. Gruppen fortsatte trofast att ge ut singlar och LP men bland 70-talets nya sound, som hördes på LP-skivor, var det svårt att hävda sig som en grupp där den perfekta 3-minuterslåten var signalementet.
För er som inte upptäckt the Kinks kan jag tipsa att boxen finns på Örat i Uppsala, vill du inte köpa den (snåljåp!) kan du studera den snygga lådan i skyltfönstret om inte annat. Nu ska i ärlighetens namn sägas att du med boxen får 6 cd varav en del musik efter the Kinks gyllene sextiotal. Gruppen var ju aktiv in på 80-talet. Bra, men inte essensiellt. Men du får alla de stora låtarna. Stor musik.
The Kinks namn har inte minskat med åren. De hyllades av efterföljare som the Jam och Blur. Deras så speciellt brittiska musik satte en krydda på sextiotalets pop som alltid kommer att finnas kvar i många, många hjärtan, inte bara mitt.
Per
Få grupper i historien har en så specifik look på bilder som the Kinks. Dom ler sällan - fast just här kan man ana en glimt i Dave Davies ögon - dom ser tyst bestämda ut. Bildernas färger går nästan alltid i brunt. En look som så otroligt väl speglar den känsla de utstrålade även i sin musik.
Dom var upproriska men inte på det högljudda sättet som t ex Rolling Stones. Lite småsmutsiga, men inte alls som t ex Pretty Things som gav känslan av att de hade glömt morgonduschen. The Kinks behövde inte säga något - man såg och KÄNDE att här var det fyra tuffa killar som inte flyttade på sig i onödan.
För två veckor sedan skrev jag om min första kärlek i sextiotalets popvåg, The Searchers. Jag överlåter åt någon psykoanalytiskt lagd person att finna något slags mönster bland mina favoritgrupper. För egen del kan jag inte finna någon logisk anledning till att samme 14-årige Per Davidsson hösten 1964 blev helt såld på You Really Got me. Annat än att låten är så bra att den knäcker vem som helst.
Låten har kallats den första hårdrocklåten med sitt ackordriff. Två ackord i ett mönster som slår en direkt. F G G F G. Till detta LJUDET. Skitigt. Tungt. Så där hade elgitarrer aldrig låtit tidigare. Ray Davies lite mässande stämma. Melodin lät inte så melodier brukar låta utan var en snygg bluesimprovisation över ackorden. Snart ett gitarrsolo. Så bra att man fortfarande inte är helt säker på att Dave Davies klarade av det utan att det var studioräven Jimmy Page som hoppade in. Jag tror det är Dave, men det är inte viktigt. Det är så himla bra hursomhelst. Så okontrollerat vilt hade aldrig ett gitarrsolo låtit tidigare.
http://www.youtube.com/watch?v=-2GmzyeeXnQ
Uppföljaren All Day and all of the Night hade ännu skitigare gitarr. Jag har alltid haft en svag punkt för mjukare låtar och när Ray Davies kunde behålla mycket av soundet och få det att passa till den ömsintare Tired of Waiting for you kunde lyckan inte bli större när också den gick upp till englandslistans första plats.
Nu är vi framme vid våren 1965. Veckopengen hade ökat och undertecknads tredje LP blev Kinks första. Fortfarande ett av de bästa omslagen någonsin. Nej förrresten, det ÄR det bästa. Basta! Fyra stenhårda killar står bredvid varandra och tittar in i kameran. Allt överdraget i mörkbrunt. LPn hade suveräna Stop your Sobbing och flera hårda låtar. Kraftfull njutning från första ton till sista.
Här kan inte hela karriären gås igenom. Gruppen inledde snart en andra karriär med en ny musikalisk vinkel när Ray Davies började skriva socialt kommenterande texter som Dead end street och A Well respected man. Nu var det skitiga borta men musiken lika spännande. Melodierna fick en slags voudeville-karaktär. Sunny Afternoon blev ännu en englandsetta. När flera andra grupper försvann i ramljuset var Kinks kvar i toppen.
Av alla fantastiska låtar är nog ändå Waterloo Sunset bäst. Aldrig har en akustiskt kompgitarr haft en så fullständigt ljud. Så sprött, så vackert. Sologitarren spelar ut några enkla toner mot den den fina sångmelodin. På något sätt känns Waterloo Sunset som den fulländade poplåten.
http://www.youtube.com/watch?v=5J3gX47rHGg
Men allt har sitt slut, även det roliga. När sextiotalet blev sjuttiotal kunde Kinks inte hålla sig kvar i toppen. Gruppen fortsatte trofast att ge ut singlar och LP men bland 70-talets nya sound, som hördes på LP-skivor, var det svårt att hävda sig som en grupp där den perfekta 3-minuterslåten var signalementet.
För er som inte upptäckt the Kinks kan jag tipsa att boxen finns på Örat i Uppsala, vill du inte köpa den (snåljåp!) kan du studera den snygga lådan i skyltfönstret om inte annat. Nu ska i ärlighetens namn sägas att du med boxen får 6 cd varav en del musik efter the Kinks gyllene sextiotal. Gruppen var ju aktiv in på 80-talet. Bra, men inte essensiellt. Men du får alla de stora låtarna. Stor musik.
The Kinks namn har inte minskat med åren. De hyllades av efterföljare som the Jam och Blur. Deras så speciellt brittiska musik satte en krydda på sextiotalets pop som alltid kommer att finnas kvar i många, många hjärtan, inte bara mitt.
Per
Kommentarer
Postat av: Lars
Du har så rätt, så rätt, Per. I min bok är det Beatles, sedan ingenting och ingenting och sedan ingenting och så Rolling Stones. Men därefter så vet jag inte vilka som kan hota Kinks. Och You really got me ligger definitivt på min lista över låtar från sextiotalet.Sedan får man väl tillägga att ingen grupp har varit så bra på att återanvända ett riff som Kinks. Men omd et är ett bra riff så why not?
Postat av: Peter Lindberg, Umeå
Jag brukar ibland göra "må bra skivor",givetvis finns Kinks med där med Waterloo Sunset, You Really Got me, Tired Off Waiting och Sunny Afternoon. Det har ju varit en del som spelat in Kinks låtar senare. Wan Halens You Really Got Me är ju rätt ösig men inte alls samma känsla som Kinks.
Du visade stort mod att gilla Searhers och Kinks samtidigt, men det gäller väl för en mästare att vara allsidig !
Postat av: Några sena Kinkslåtar är inte heller fel. Dont forget to dance är bra trots att jag inte dansar särskilt bra
Trackback
