perolarssextiotal

Fanns det en värld utanför den anglosaxiska? Eller var hela världen anglosaxisk? I pop-musikaliskt hänseende alltså. Det är svårt att värja sig mot det faktum att, i vart fall västvärldens, popmusik överallt påverkades på ett avgörande sätt av den brittiska invasionen som långtifrån bara omfattade USA, även om det var där flodvågen av engelsk pop fick sitt namn.

Det är faktiskt svårt att se särskilt många nationella eller kulturella särdrag i musiken från denna period. Vi kan väl titta på Frankrike en smula.

I Frankrike levde väl – då som nu – chansontraditionen, men den renodlade popen bar rockens, snarare än Merseyns, kännetecken. Det strävsamma paret Johnny Halladay och Sylvie Vartan´s framgångar byggde till stor del på rock-covers. Les Chats Sauvages hade en hyfsad hit med ”Twist a Saint-Tropez” som trots det franska anslaget i namnet var något av en Chubby Checker - klon. Ett undantag är väl Francoise Hardy som i vart fall vann mitt balladhjärta med ”Tous les garcons..”. Så franskt något kan bli med en väl förvaltad tradition från musiken i 50-tals-filmen ”Paraplyerna i Cherbourg”. Och ledmotivet från ”En man och en kvinna” ger mig fortfarande rysningar.

Se trailern till filmen ”En man och en kvinna” och hör ledmotivet.

http://www.youtube.com/watch?v=D43yjI6cles

I övrigt inte särskilt mycket, för vem kommer väl ihåg Frankrikes mest framgångsrika popgrupp Les Variations? Fanns också i tio i topp med ”What´s happening” -1970.

Men så var det Richard Anthony.

1965 var jag i Rimini med mina föräldrar. Nice place. Visserligen var Adriatiska havet inte på långa vägar så rent som det är nu, men solen sken, och vattnet var varmt. Exotisk mat kunde man också äta, till exempel pizza. Och svenskt kaffe fanns det, vilket stillade mina föräldrars djupa oro på just den punkten. Det fanns också en go-kartbana. Sedan var det en otroligt söt danska som arbetade som reseledare och som …. nåja, det är en annan historia.

Förutom dessa glädjeämnen så upptäckte jag (inte mina föräldrar) espresso. Fantastiskt! Och det var just när jag en eftermiddag satt och väntade på att en otroligt söt danska kulle sluta sitt pass, tillsammans med en espresso och en liten Amoretto som jag hörde Anthony för första gången. Smörsångare har jag inte direkt haft något till övers för men den här rösten var speciell. Samma bräcklighet som Bryan Ferry. Och jag är en sucker för bräckliga röster! Och njut bara av doakören – som kastrater på speed. Men alldeles underbart…

Låten jag hörde var ”Cin, cin”. Anthony gjorde en hel del låtar på italienska av samma skäl som Beatles och Siw Malmqvist spelade in låtar på tyska. Och den italienska versionen är bättre än den franska. Han låter om möjligt ännu mer andlöst hjärtekrossad på italienska. Tycker jag.

Annars var Anthony typiskt fransk pop-sångare för denna period. Mycket covers om jag säjer så. Men ovanligt hörvärd.

Sedan min espresso-Amoretto-stund har jag älskat denna otroligt catchy låt. Den tunna rösten i kombination med ett ganska fett, rullande komp gör den oemotståndlig och jag har den på alla mina spellistor tror jag.

Och så framkallar den ju minnen.

Av espresso.

Cin, cin (skål) säjer vi till Anthony, där han sitter och krökar skallen av sig för att tjejen gjort slut.

http://www.youtube.com/watch?v=NoYPTyVryUk

Lars