perolarssextiotal

The Life, Keiths självbiografi

Pers och mitt hundrade blogginlägg. Vem kunde tro det när vi kläckte idén om en blogg på ett fik i Uppsala. Nu siktar vi på tvåhundra…….

”This is the life. Belive it or not, I haven´t forgotten any of it.” Så inleder Keith Richards sin självbiografi. Imponerande med tanke på att han väl processat like mycket kemikalier som Astra-Zeneca.  Och det tycks stämma. Att han kommer ihåg, alltså.

Sammanfattningsvis är det en bra bok. Jag har läst en del biografier och annat om Stones, inte minst Bill Wymans tegelsten ”Stone alone”, men denna är nog den bästa. Det som jag först fäste mig vid är språket som är livfullt och löpande (när inte den riktigt usla översättningen förstör det!) och – trots att han har fått hjälp med texten av en journalist – alldeles uppenbart är hans eget. Det framgår när man hör intervjuer med Keith. Det andra är den totala öppenhjärtligheten med vilken han berättar. Han skonar ingen, allra minst sig själv. Det tredje är med vilken glädje han skrivit. Det märks inte minst i de återkommande gitarrtekniska och musikanalytiska avsnitten, som säkert är läsvärda också för den som aldrig hållit i en gura. Ur allt detta träder bilden av en spännande och mångfacetterad människa fram. Inte bara gitarrgeniet. Inte bara knarkaren. Inte bara medlemmen i Rolling Stones, utan människan Keith som vi lär känna ända från barndomen.

Människor i hans närhet tycks nästan alltid kunna delas upp i nära vänner som Dick Taylor, Gram Parsons och Charlie Watts och folk som han tycker genuint illa om, som Brian Jones och poliser (särskilt engelska, amerikanska, kanadensiska och franska). Få relationer är djupare och mer komplicerade, men till både Mick Jagger och John Lennon tycks han emellertid ha sådana. Och till sin första fru, Anita Pallenberg. Frågan är om hon inte var hans livs stora kärlek. Trots allt.

Relationerna inom bandet är förstås särskilt intressanta att ta del av. Charlie beundrar han både som människa och musiker och med Dick Taylor hade han en djup musikalisk gemenskap. Brian J. tyckte han var manipulativ och elak och Bill Wyman blir en svikare i Keiths värld, när han lämnar stenarna -93. Ron Wood betraktar han snarast med milt överseende, särskilt efter det att Keith själv klarat sig ur sitt heroinmissbruk. Något som Ronnie hade större besvär med. Kvinnorna i gruppens närhet, som Marianne Faithful, blir huvudsakligen parenteser. Allmänt sett tycks musiken väcka starkare känslor än människorna i hans närhet. Hans beskrivning av upptäckten av den öppna G-stämningen med fem strängar är en ren och skär kärleksförklaring. Nästan erotisk. Och undra på det förresten  – han byggde ju en hel karriär på den!  

Keith håller hårt på att stenarna i grunden är ett bluesband och han själv en ”bluesman”. Pop gillar han inte, men rock and roll tycks han acceptera, mest för att det betalade gruppens räkningar. Idolerna och förebilderna är nästan undantagsvis svarta bluesmusiker som Muddy Waters, B.B King och John Lee Hooker. Chucken är också stor i Keiths värld.

Lite kul är att när han beskriver den musikaliska miljön på sextiotalet då han nästan helt förbigår Beatles betydelse med tystnad. Man skulle kunna tro att allt började med Stones. Är lillebrorskomplexet kvar? ”Dom skulle aldrig kunna bli ett bluesband” är en lite sur kommentar om Beatles som, trots att det nog är sant, är lite avslöjande. Lite överraskande information är också Keiths vana att sova med en pistol (!) under kudden.

Hans egna favoriter i Stoneskatalogen tycks vara ”Jumping Jack Flash”. Han återkommer ofta till den. Album är han mer tveksam om, men ”Exile on Main Street”, deras ”franska” mästerverk, nämner han emellertid flera gånger som kanske det bästa de gjort (där hör du, Per!).

http://www.youtube.com/watch?v=hxpfBWMOlOk

Avslutningsvis kan du lyssna på en färsk intervju med Keith om boken.

http://www.youtube.com/watch?v=HjNCEhVmLxo

Läs boken, rekommenderar Lars. Men på originalspråk.