perolarssextiotal

Ett snabbt, perfekt riff på den elektriska gitarren. Upprepning där basen spelar unisont. En furiös virvel på trummorna, sitter det en galning därbakom? Instrumenten tystnar och en kraftig, raspig rockandrollröst vrålar ut: "Well the young man, ain´t got nothing in this world today".

Det är så den börjar. Läsaren av denna blogg vet att det handlar om Live at Leeds med The Who, den bästa live-LPn som någonsin sålts i en skivaffär. Det är alldeles sant. Det har gjorts många bra men ingen bättre eller ens lika bra live-LP som den.

När den kom våren 1970 hade det börja komma piratskivor, bootlegs, som hade uselt ljud - även med den tidens annorlunda mått - och ofta var förpackade i enkla bruna eller vita påsar utan annan information än artistens namn. Live at Leeds klassiska omslag byggde på det och i skivans mitt kunde man läsa "crackling noises do not correct" (hur man nu skulle göra det). Detta var äkta vara.

Första sidans låtkvartett var ingenting annat än perfekt rockmusik: Young Man, Substitute, Summertime blues och Shaking all over. Typiskt ett live-band som the Who att bara en av dessa var utgiven i studioversion.

Men baksidan har det allra bästa: en drygt 15 minuter lång version av My generation som, förutom att återge gruppens mest klassiska låt med ännu större energi än studioversionen, plockar in utdrag från Tommy och eleganta intrumentala passager. En slags minirockopera som växlar från de lågmälda till det mest högljudda med säker elegans. Varje ton är äkta rockmusik. Varje gång jag hör den tänker jag att rockmusik kan inte bli bättre.

Hela vägen attackerar Roger Daltrey varje stavelse med en inlevelse som vore det hans sista ord. Keith Moon kan inte hålla sig lugn i två takter utan ger hela tiden mycket mer än takthållning. Varenda del av trumsetet krävs för hans otroliga trumfantasi. Gitarr och bas ligger på med samma furiositet som kombineras med musikalisk fantasi och intelligens som får varje hårdrockband i historien att framstå som sega amatörer. Att kunna åstadkomma så mycket musik med tre instrument och en sångare framstår fortfarande efter 40 år som makalöst stort.

När skivan återutgavs på CD 1995 grävde man fram ytterligare 8 låtar från samma konsert. 2001 släpptes hela konserten. Underbart ös hela vägen. Gruppen imponerar inte minst i sitt återgivande av operan Tommy. Komplett.

Nu finns hela härligheten återutgiven ännu en gång. Denna gång i en mäktig låda i LP-format. För att nödvändiggöra ett inköp har man lagt till två cd med konserten dagen därpå i Hull, som vissa anser ännu bättre.

Men det jag mest gläds åt av utgåvan är att här finns också den ursprungliga vinyl-utgåvan med. För även om det är kul att få hela konserten på CD så är det just de sex låtarna på den ursprungliga vinyl-versionen som är de verkliga topparna. Live at Leeds blev faktiskt inte en bättre skiva med CD-utgåvorna även om det så klart är härligt att kunna höra hela konserten.

Dessutom är det så fullständigt rätt att ta fram en RIKTIG skiva ur konvolutet, anbringa det på skivspelaren, SE när den snurrar och höra det där invanda puffet när stiftet går ner i vinylen. Sen är det inte Heaven and Hell som inleder, som på konserten och CDn, utan "Well the young man...."

LYCKA!

Per