perolarssextiotal

För några veckor sedan avslutande jag serien "Jag älskar" med en artikel om Neil Young. Vet inte om någon läsare reagerade med "men det är väl inte sextiotal" vilket hade varit naturligt. Även om Neil Young LP-debuterade 1968 så är det från 1970 och framåt han satt sina tydliga spår i rockmusiken.

Men han fanns alltså tidigare och jag tänkte här ta upp det faktum är det allra mesta i sjuttiotalets rock - som just nu för övrigt uppmärksammas i serien "vårt sjuttiotal" i tv på lördagarna - hade redan börjat under sextiotalet.

- Hårdrocken. Jovisst brukar man nämna fredagen den 13 februari 1970 som dess födelsedag då Black Sabbath då släppte sin första LP. Men 1964 gjorde Kinks You really got me som med sina powerchord nämns som en grund. 1968 släppte Blue Cher sin version av Summertime Blues som är hur mycket hårdrock som helst. Cream och Jimi Hendrixs högljudda musik är andra föregångare.

- Singer-songwriters. OK Elton Johns genombrott och Joni Mitchels största stunder var på sjuttiotalet men båda hade släppt sina första skivor på 60-talet. Och var det inte så att hela genren liksom hade funnit sina form med Leonard Cohen och Simon and Garfunkel redan 1966?

- Symfonirock. OK, Yes, Genesis och de andra hade sin stora år efter 1970 men de båda debuterade 1969. Emerson, Lake & Palmer började tidigare med The Nice och egentligen var det ju Procul Harum och Moody Blues som redan 1967 visade vägen.

- Glam-rocken då? Nej som sextiotalsombudsman gör jag inget anspråk på denna dåliga musikstil men det kan vara skäl att påminna om att David Bowie slog igenom med Space Oddity 1969.

- Punken. Nu tycker kanske läsaren att en stil som slog så sent som 1977 ska inte sextiotalisten göra anpråk på. Nej, inte som kulturform men tänk på att de musikaliska förebilderna Stoogies kom 1969 och garagerocken hade sett många band försöka och vissa fall lyckas med en enstaka hit under sextiotalet.

- Funken är inte en stil som brukar sammanföras med en viss tidsepok även om det var på sjuttiotalet som särskilt många namn var stora. Glöm då inte att James Brown och Sly & Family Stone spelade funk med stor framgång på sextiotalet.

Nu är inte avsikten med denna text att dissa sjuttiotalet. Nej, detta är pop- och rockmusik och här dissas ingenting. Men ta de artister som nämnts i texten, tänk på att dessa var aktiva 1968-69 och inse vilket fantasisk musikscen sextiotalet hann få innan klockan slog för decenniebyte!

Till det kan läggas mycket mer. Elvis comeback 1968 visade vägen mot hans avslutande Las Vegas-epok. Tänk bara på Suspicious Minds, hans bästa låt. Året? 1969. Blood, Sweat & Tears spelade jazzrock. Van Morrisons legendariska LP Astrel Weeks kom 1968...... nej, det går att hålla på mycket, mycket länge!

Kan inte låta bli ett sista exempel: Hörde häromveckan på The Whos rock-opera Tommy. Vilken fantastisk produktion. Så suveränt som de fyra i gruppen lyckas spela äkta musikal-musik med rockinstrument, göra snygga övergångar mellan låtarna och fånga berättelsens essens i några rejäla hitmelodier! Bara den plattan är så stor att man måste titta extra på etiketten: jo, där står 1969 som upphovsår.

Som sagt, inget skall ses ned på, all musik kan motiveras på något sätt och tiden efter 1969 har kommit med mycket gott. Men rikedomen i sextiotalets sista år är svårslagen.

Per