perolarssextiotal

Vem eller vilka var bäst? Vilken grupp, vilken artist, vilken låt, vilket album….? Inte sällan är diskussioner på dessa teman både spännande och engagerande närhelst man möter folk med samma musiksmak. Frågorna går emellertid inte att besvara. ”De gustibus non est disputandum” heter det väl? Om smak skall man inte diskutera. Men ändå - har man en blogg så är väl den till för att man skall just göra det. Diskutera smak. Och tycka. Bland annat.

Så den stora frågan jag tänker tycka om är vilka de främsta svenska banden under sextiotalet var. Jag skall återkomma till de svenska soloartisterna.

Vilka kriterier skall man då använda? Tja, allmän musikalitet och tekniskt skicklighet finns naturligtvis med som mer objektiva måttstockar, men viktigt är också i min värld att man skrev eget material. Denna ”Beatles-faktor” är rätt central tycker jag. Sedan kommer det där med smaken. Brister i det tekniska kan ju inte så sällan kompenseras av energi och ”närvaro”. Och då är man förstås inne på den rent personliga smaken. Med detta som utgångspunkt vill jag härmed presentera

Lars fem bästa svenska grupper från sextiotalet!

På första plats – Tages .

Tages bildades ursprungligen som en skiffle-grupp i mitten av 1963. De fann emellertid snart sin nisch som Göteborgska Beatleskloner och blev vid en tävling 1964 framröstade som ”Västkustens Beatles”. Kanske inet så mycket för det musikaliska som för att dom var bäst lookalikes. Det var också Beatles som var den stora inspirationskällan. Det gällde musikstilen och det gällde klädseln som de skamlöst kopierade. Hade detta varit det enda de hade att bjuda på så skulle de väl snart ha drunknat i det överflöd av pop-band som den livaktiga ungdomsgårdskulturen i Göteborg producerade. Men de hade något mer än gullighetsfaktorn och kopieringsförmågan. De hade Göran Lagerberg, senare medlem av bland annat Egba och Grymlings och framgångsrik studiomusiker.

Göran var den musikaliska motorn i Tages. Övriga var entusiastiska och duktiga amatörmusiker, men Göran tog hela tiden nya kliv i den musikaliska karriär som  han gjorde till sin. Både som kompositör och som musiker. Han blev Tages trogen fram till splittringen 68-69 nån gång och spelade också i det band som bildades därefter av några medlemmar, Blond.

Det var alltså Göran som tillförde gruppen det som skulle göra att de höjde sig över sin musikaliska omgivning – egna starka kompositioner.

Bäst var Tages i singelutgivningen. De räckte inte riktigt till att producera ett album som var något annat än en sammanställning av hits och utfyllnad. Detta gäller också det i min värld oförtjänt legendariska ”Studio” från 1967. De av George Martin och The Beatles introducerade tekniska effekterna som man imiterar, så långt resurserna räcker, känns här mest som effektsökeri på ganska svaga melodier och texter. Rent tekniskt är de förstås mycket tätare – produktionen i den delen känns proffsig. Det finns också ett par pärlor på detta album som ”She´s having a baby now” och ”There´s a blind man playing fiddle in the street” och underskattade ”It´s my life”. Och förstås ”Halcyon days! Men något sammanhållet album räckte det inte till för. I varje fall inte om man talar om ”koncept-album” och det var nog tänkt som ett sådant. Tages räckte inte till vara sig musikaliskt eller kreativt. De saknade nog en kraft som George Martin. Anders ”Henkan” Henriksson var fantastisk men ingen George. Men den långa raden av hitsinglar är det som tar dem till toppen på min lista. Särskilt de med eget material.

Från ”Sleep little girl”, “I should be glad”, ”So many girls” ”In my dreams” och många andra till höjdpunkten ”Miss McBaren”. Den godmodiga lättsamma tonårspopen var Tages nisch och där var de oslagbara med sin charm och successivt utvecklade tekniska skicklighet. Varje släpp visade på en ökande teknisk skicklighet med bibehållen energi.

Det sägs att Tages, med bättre management, skulle kunnat göra sig gällande internationellt. Nja, det undrar jag. Men i Sverige var de kungar under några år. Och i jämförelse med konkurrerande grupper så bär de fortfarande kronan.

 När Tages eller Blond som resterna av gruppen hette tog de sig emellertid i kragen och satte en värdig punkt för Tages historia – LP:n ”The Lilac Years”. Deras bästa album trots ojämnheten.  

Ber om ursäkt Per (som inte gillar för långa inlägg) att det blev lite mångordigt. Jag hade kunnat hålla på mycket längre……..

Avslutar med en liten kul dokumentär.

http://www.youtube.com/watch?v=DeoJWFLttlM

Skall senare kort återkomma till plats nummer två till fem.

Lars