Bokrecension: 1 000 svenska klassiker
Har ägnat en del av sommaren åt en bok som bara måste rekommenderas: 1 000 svenska klassiker av Jan Gradvall, Björn Nordström, Ulf Nordström och Annika Rabe. De tre senare känner jag inte till men Jan Gradvall dök upp på 80-talet som en duktig musikskribent. Jag har sedan dess läst honom med stor behållning, han är en av de skarpaste pennorna och bästa musik- och kulturkännare Sverige har.
Boken är så upplagd att där presenteras svenska skivor, filmer, böcker och TV-program - totalt alltså 1 000 stycken - som kommit från och med år 1956 till år 2009 som har de två sista bidragen.
Redan i det tresidiga förordet imponeras man av författarnas noggranna beskrivning av sitt upplägg. Här finns t ex en suverän definition av själva begreppet "klassiker": "verk som speglat, definierat och format sin tid". Den läsare som tror sig kunna skriva det bättre är välkommen att försöka!
De har arbetat i tre år med projektet. De väljer 1956 som startår därför att då startade de svenska TV-sändningarna och då slog Elvis igenom. För att spegla de nödvändiga avgränsningarna ger förordet fyra exempel på sånt som inte kommit med och motiverar varför.
Att man inte tagit med teaterföreställningar och radioprogram motiveras av att sådana inte kan återges i efterhand. Här har vi kanske en miss eftersom radioprogram ju ofta är inspelade. Visst hade det varit motiverat att nämna Tio-i-topp och Tracks som klassiker? Man avstår också från sportreferat och nyhetssändningar vilket också är synd eftersom vi här har flera klassiker som t ex Ingemar Johanssons VM-seger.
Nu handlar det säkert om att de fyra inte är så hemma på sport och politik och det är ok. De skriver om det de kan och gör det verkligen bra.
Bokens upplägg är att klassikerna presenteras kronologiskt, år efter år. Ibland får klassikern en helsida, oftare en halv. Nästan alla har illustrationer i färg vilket gör boken snygg layoutmässigt. Drygt hälften av de 1 000 klassikerna är skivor, inte så konstigt då det handlar om såväl singlar som LP inom alla de genres som förekommer på skiva.
Undertecknads kompetensområde handlar ju om musiken så låt oss titta på hur boken behandlar de svenska klassikerna de senaste 53 åren. Först är låten Saltaste bönan i stan med Annalisa Ericson och sist Silence is wild med Frida Hyvönen.
Däremellan har boken på över 500 bidrag med så gott som ALLT som är värt att ta upp i musikväg i sammanhanget. Man kan - vilket diskuteras i förordet - fundera över om inte ett lägre kvantitet hade varit nog så bra för det är en hel del plattor som kommer med utan att de rimligen kan kallas klassiker. Men jag tycker inte det gör något. Jag får läsa om flera artister jag annars inte skulle känna till.
Man har med Jussi Björling, Evert Taube, flera talskivor med humor från tiden när inte DVD kunde återge föreställningar, dansband, death metal för att bara ta några exempel. Jazz är med och visor. Den musik som hörde hemma på svensktoppen får stor plats men givetvis skriver Jan Gradvall (jag gissar att han är huvudansvarig av de fyra för musiken) mest om det vi kallar rock och pop.
Om jag fokuserar på 60-talet är det svårt att se något i den svenska popbandsvågen som kommit bort. Min egen favoritlåt Words enought to tell you med Mascots vet jag inte om den var en klassiker men den är skitbra och känns rätt i boken. Mer tveksamt är kanske att The Beathovens (låten Summer sun) från Motala och Shamrocks (La la la) från Huddinge är med. Fast å andra sidan kan man ju för en stund glömma detta med "klassiker" och tänka på att den svenska popbandsvågen fanns över hela landet med en massa band som inte ens fick spela in en skiva så att dessa nämns blir ju ett sätt att visa den saken.
Som den gamla kritiker jag är har jag så klart läst boken i förhoppning att fina något som jag själv skulle vilja tillföra, påpeka ett "fel". Och, faktiskt, det finns ett, ett enda: Man har missat att ta med Violents och ge en bild av den våg av svenska instrumentala gitarrband som fanns åren 62 - 64. I mina öron är Shanes Gunfight Saloon i allra högsta grad en klassiker eftersom ingen annan låt så perfekt återger känslan av ett svenskt pojktonårsrum år 1963. Två killar med varsin hyrd elgitarr och en liten förstärkare på golvet. Försök efter försök, takt efter takt arbetar man sig igenom låten. Mamma ropar från köket att maten är klar men killarna hör det inte. Gunfight Saloon har just det där soundet som grabbarna försökte uppnå, långt mer vardagligt än Spotnicks rymdljud.
En mer personlig invändning är att min idol från senare år, Eilert Pilarm ("dom säger att jag sjunger falskt men det är fel, jag sjunger äkta") borde kommit med. Men vi är kanske en begränsad skara som upptäckt den mannens storhet så jag lever med det.
Jag kan varmt rekommendera 1 000 svenska klassiker för studium. Den som läser boken får veta i stort sett allt som behöver vetas om svensk kultur det senaste halvseklet. Där finns mängder av plattor, filmer och böcker som borde letas fram och konsumeras. Där finns också en radda korta, precisa analyser och närmast nördiga detaljinformationer. Sånt är typiskt Jan Gradvall, en alltid läsvärd penna.
Per
Boken är så upplagd att där presenteras svenska skivor, filmer, böcker och TV-program - totalt alltså 1 000 stycken - som kommit från och med år 1956 till år 2009 som har de två sista bidragen.
Redan i det tresidiga förordet imponeras man av författarnas noggranna beskrivning av sitt upplägg. Här finns t ex en suverän definition av själva begreppet "klassiker": "verk som speglat, definierat och format sin tid". Den läsare som tror sig kunna skriva det bättre är välkommen att försöka!
De har arbetat i tre år med projektet. De väljer 1956 som startår därför att då startade de svenska TV-sändningarna och då slog Elvis igenom. För att spegla de nödvändiga avgränsningarna ger förordet fyra exempel på sånt som inte kommit med och motiverar varför.
Att man inte tagit med teaterföreställningar och radioprogram motiveras av att sådana inte kan återges i efterhand. Här har vi kanske en miss eftersom radioprogram ju ofta är inspelade. Visst hade det varit motiverat att nämna Tio-i-topp och Tracks som klassiker? Man avstår också från sportreferat och nyhetssändningar vilket också är synd eftersom vi här har flera klassiker som t ex Ingemar Johanssons VM-seger.
Nu handlar det säkert om att de fyra inte är så hemma på sport och politik och det är ok. De skriver om det de kan och gör det verkligen bra.
Bokens upplägg är att klassikerna presenteras kronologiskt, år efter år. Ibland får klassikern en helsida, oftare en halv. Nästan alla har illustrationer i färg vilket gör boken snygg layoutmässigt. Drygt hälften av de 1 000 klassikerna är skivor, inte så konstigt då det handlar om såväl singlar som LP inom alla de genres som förekommer på skiva.
Undertecknads kompetensområde handlar ju om musiken så låt oss titta på hur boken behandlar de svenska klassikerna de senaste 53 åren. Först är låten Saltaste bönan i stan med Annalisa Ericson och sist Silence is wild med Frida Hyvönen.
Däremellan har boken på över 500 bidrag med så gott som ALLT som är värt att ta upp i musikväg i sammanhanget. Man kan - vilket diskuteras i förordet - fundera över om inte ett lägre kvantitet hade varit nog så bra för det är en hel del plattor som kommer med utan att de rimligen kan kallas klassiker. Men jag tycker inte det gör något. Jag får läsa om flera artister jag annars inte skulle känna till.
Man har med Jussi Björling, Evert Taube, flera talskivor med humor från tiden när inte DVD kunde återge föreställningar, dansband, death metal för att bara ta några exempel. Jazz är med och visor. Den musik som hörde hemma på svensktoppen får stor plats men givetvis skriver Jan Gradvall (jag gissar att han är huvudansvarig av de fyra för musiken) mest om det vi kallar rock och pop.
Om jag fokuserar på 60-talet är det svårt att se något i den svenska popbandsvågen som kommit bort. Min egen favoritlåt Words enought to tell you med Mascots vet jag inte om den var en klassiker men den är skitbra och känns rätt i boken. Mer tveksamt är kanske att The Beathovens (låten Summer sun) från Motala och Shamrocks (La la la) från Huddinge är med. Fast å andra sidan kan man ju för en stund glömma detta med "klassiker" och tänka på att den svenska popbandsvågen fanns över hela landet med en massa band som inte ens fick spela in en skiva så att dessa nämns blir ju ett sätt att visa den saken.
Som den gamla kritiker jag är har jag så klart läst boken i förhoppning att fina något som jag själv skulle vilja tillföra, påpeka ett "fel". Och, faktiskt, det finns ett, ett enda: Man har missat att ta med Violents och ge en bild av den våg av svenska instrumentala gitarrband som fanns åren 62 - 64. I mina öron är Shanes Gunfight Saloon i allra högsta grad en klassiker eftersom ingen annan låt så perfekt återger känslan av ett svenskt pojktonårsrum år 1963. Två killar med varsin hyrd elgitarr och en liten förstärkare på golvet. Försök efter försök, takt efter takt arbetar man sig igenom låten. Mamma ropar från köket att maten är klar men killarna hör det inte. Gunfight Saloon har just det där soundet som grabbarna försökte uppnå, långt mer vardagligt än Spotnicks rymdljud.
En mer personlig invändning är att min idol från senare år, Eilert Pilarm ("dom säger att jag sjunger falskt men det är fel, jag sjunger äkta") borde kommit med. Men vi är kanske en begränsad skara som upptäckt den mannens storhet så jag lever med det.
Jag kan varmt rekommendera 1 000 svenska klassiker för studium. Den som läser boken får veta i stort sett allt som behöver vetas om svensk kultur det senaste halvseklet. Där finns mängder av plattor, filmer och böcker som borde letas fram och konsumeras. Där finns också en radda korta, precisa analyser och närmast nördiga detaljinformationer. Sånt är typiskt Jan Gradvall, en alltid läsvärd penna.
Per
Kommentarer
Trackback
