Väl slaktad och tillagad ko smakar bra!
Jag håller delvis med dig, Lars - det är märkligt att en av Beatles sämre LP kultförklaras på det sett som skedde 2008 när plattan fyllde 40 år. Men jag håller INTE med dig (och Georg Martin) att plattan hade blivit bättre genom att begränsas till en LP. Ännu mindre förminskas till din egen miniversion med bara 9 låtar.
Det är nämligen kvantiteten som gör LPn. Knappt någon av det vita albumets 30 låtar är given bland Beatlarnas 50 bästa. Ett par är goda kandidater till botten-fem-listan. Men just genom att så få av låtarna står stadigt för sig själv behövs de andra. Varje låt behövs, från de inledande trummorna i Back in the USSR till stråkarna i Goodnight. Gör en enkel LP och den blir sämre än andra Beatles-LP (undantag: Let it be, förstås) vilka låtar som än väljs.
Även en halvbra Beatles-LP är bättre än det allra mesta som nått det mänsliga örat och det vita albument har sina poänger. Ganska påtagliga om man lyssnar på det. Det är en färgstark musikpalett med en bredd som jag inte kan komma på en enda annan LP som är i närheten av. Fantasin sprutar hela tiden och Beatles visar gång på gång med vilken självklarhet de kan låna en musikalisk idé och göra något eget av den.
Trots den enorma, musikaliska splittringen så hänger albumet ändå ihop på ett mirakulöst sätt. Det må vara en massa konstiga ljud och infall, det må till stora delar vara en samling sololåtar från de fyra, det Vita albumet är ett Beatles-album hela vägen.
Lars artikel lockade mig så klart tillbaka till boxarna (Denna gång är stereon utan tvekan den bättre versionen) och jag förbluffas av att många låtar är bättre än jag mindes dom. Dessutom är albumet så himla snyggt arrangerat med mängder av läckra ljuddetaljer, något som den senaste remastringen framhäver väl.
Jag ska inte göra ännu en låtgenomgång av det slag Lars gjort. Jag håller med honom många gånger även om jag värjer mig emot hans korthuggna ordval som ger en mer negativ bild än jag tror Lars egentligen menar. Men i vissa fall kan jag inte hålla mig:
Happines is a Warm Gun: Albumet har flera exempel på Johns brilljanta handlag med flummig popmusik. Lars tar med ett par bland sina få godkända men sågar det mesta skoningslöst. Även denna underbara sak där bara titeln är nog för att geniförklara upphovsmannen. Dessutom har låten det kanske snyggaste avslutet av alla låtar som gavs ut år 1968
I will: Paul har gjort några verkligt suveräna ballader. Det finns bättre än den här men redan första lyssningen för 41 år sedan föll jag för den fina melodin. Snyggt spel på den 12-strängade gitarren dessutom.
Long, Long, Long: Georges tysta låt kanske inte är så stor på egen hand men som efterföljare till den brutala Helter Shelter (Som Lars demoklessvärd också gjorde mos av, märkligt nog) blir den en välkommen befrielse. Låten är ett skönt slut på LP-sida tre som också har tuffa Birthday (ännu en pärla) och Yer Blues. En ljuv andhämtning precis när man behöver den.
Goodnight: LPns sista spår är en söt Disneymusik-pastisch. Kan ses som en bagatell men passar underbart efter den störiga Revolution nr 9. Rätt att låta Ringo sjunga, få kan låta så snällt farbroderlig som han.
De två sista är bra exempel på hur elegant Vita albument fungerar när man ser sammanhangen. Det är rätt låt som kommer efter rätt - eller fel - låt, helheten blir mycket större än delarnas summa.
Beatles är alltid bra, de är det bästa musikhistorien åstadkommit. De har gjort åtskillig bättre än de 30 låtarna på detta album som ändå inte förtjänar den feta smäll Lars utdelade. Jag tycker den är kalas!
Så tycker i alla fall jag. Kommentarer välkomnas. Lars och alla andra läsare önskas en Glad Påsk!
Per
Yepp, det är såhär vår blogg ska fungera tycker jag.
Jag håller med dig om allt du säjer om Beatles generellt. Det största sedan Mozart.
Men (för att citera nån domare i Let´s dance): Även om du har rätt i att mina kommentarer är lite tuffa (mest av urymmesbrist) så är det intressant att se hur man kan närma sig en musikprodukt på så olika sätt som du o jag. Och bägge är vi ju förstås stora Beatles-fans.
Jag står nog för mina synpunkter i stort men ahr förstås stor respekt för dina. Lite grann har du kanske rätt i att jag låter träden skymma skogen. Dina synpunkter gör att jag skall ta mig en rejäl - sammanhållen - lyssning igen.
Fast "Why don´t we do it in the road"? Finns det någon ursäkt?
Lars
Sant Lars. Ingen ursäkt finns för Why don´t we do it in the road. Wild Honey Pie och Revolution nr 9 ger ju vid jämförelse i alla fall ett intryck av att vara oseriösa! Men övriga 27 är ju hörvärda, eller??
Per
Eftersom Beatles är det bästa band som funnits genom tiderna så har de troligen också gjort den mest helgjutna dubbel-Lpn vilket inte är lätt. Möjligen kan Elton John konkurera med Godbey Yellow Brick Road. Men det gjordes ju på 70-alet då det var mer vanligt dubbelskivor av skiftande kvalité.
Vad jag vet så var Beatles först på plan med dubbel-Lp på 60 talet.
Hej Peter!
Bob Dylan var före med Blonde on Blonde. Var den först?? Det bör ha varit någon innan den också, kan man tycka. Men jag vet inte. Är det vita albumet bästa dubbeln?? Enda konkurrenten från 60-talet är väl Tommy, eller????
Donovans A gift from a flower ta garden var väl -67?
Lars
Om Donovans skiva var en dubbel-lp vet jag inte, cd-versionen innehåller 14 låtar så det är väl tveksamt om det var en dubbel-LP, men det vet nog bloggägarna bättre än mig.
Tommy är också en vass dubbel-lp, men är den lika helgjuten som Beatles vita det är väl hugget som stucket som vi säger i Västerboten.
Peter
CD:n är hårt stympad.Den innehåller bara låtarna från första LP:n och de fyra första på andra. Så man missar åtta låtar från LP 2, bland annat den korta och otroligt charmiga hyllningen till skatfågeln,"The magpie"
Donovans CD är hårt stympad. Den innehåller bara låtarna från första LP:n och de fyra första från LP 2. Det fattas alltså 8 låtar, bland andra Donovans otroligt charmiga hyllning till skatfågeln, "The magpie"
