perolarssextiotal

Jag minns inte hur vädret var den dagen men jag minns känslan när jag den 10 september 1963 åkte rulltrapporna upp till översta våningen på varuhuset Domus i Umeå. Där, längst upp, fanns skivavdelningen och i fickan mödosamt ihopsparade veckopengar som nu skulle omvandlas till mitt livs första skiva.

En känsla av triumf fyllde mig när jag därefter tog mig över Rådhustorget mot den östra stadsdelen där jag bodde. I handen en påse och i den EPn "On the air" med dåvarande idolerna the Spotnicks. Väl hemma på Storgatan lyftes locket av på den av storsyrran lånade plastgrammofonen och stiftet sattes ned i den roterande vinylskivan.

Den hade legat i en fyrkantigt omslag med klara färger runt en bild av gruppen i svartvitt, givetvis med sina instrument och iklädda rymddräkterna. På baksidan en teckning och en kort text på svenska som jag läste, säkert mer än en gång. Jag höll omslaget varsamt men bestämt. Det kändes konstigt speciellt i handen.

Skivan fick en hedersplats i bokhyllen. Snart skulle en andra skiva göra den sällskap. Så ännu en till. Med åren har det blivit ganska många "till". Skivsamlingen är långt från den största jag känner till men ändå: en livsgärning.

Jag brukar tänka "jag lyssnar inte på musik - jag lyssnar på skivor". Visst händer det att en och annan låt från radio eller TV råkar slinka in genom öronen och visst blir det en och annan konsert. Men i lyssnartid jämförelsevis begränsat. Jag hanterar inte något instrument så övertygande bra men känner mig som en mästare vid grammofonen.

Omslaget viks upp (CD) eller innerpåsen dras fram (LP). Skivan förs till spelaren som startas. Omslagen betraktas. CD-skivorna har ett lågmäld klapprande ljud när man bläddrar, LP-omslagen är tystare. Musiken startar.

Det är dumt att bli nostalgisk i överdrift. De känslor jag ovan beskrivit kommer snart att vara historia. Ingen kommer att sakna dom för ingen kommer att förstå att dom en gång fanns.

Men jag tror ni förstår att jag har tvekat länge innan jag slutligen installerat Spotify i min dator. Självklart är det svåremotståndligt att med några enkla mustryckningar kunna få fram det mesta av den musik man letar efter. Det dåliga ljudet i datorns högtalare kan förbättras med bättre högtalare eller koppling till stereon.

För mig är det inte ett dugg lockande att ha Spotify för att leta bland 60-talets artister. Däremot har jag inget problem med att söka nya artister på Spotify. (Även om jag nyss upptäckte att Joanna Newsom inte fanns där. Synd) Skivor med 00-talets artister är kul att höra på för att lite grann hänga med bland det nya men de behöver inte ta plats bland de äldre i samlingen. Ett par genomlyssningar för att skapa en uppfattning och sedan byts dom på skivbörsen, det är min melodi!

Då duger Spotify fint. Att lägga ut 170 spänn för en artist som man inte vet om man egentligen är så intresserad av - bara lite nyfiken - det kan man ju spara in.  

Men när det kommer en liten ask med Laura Nyros fem första LP för 225 spänn - då kan Spotify slängas i väggen! Eller en box med Caravan där gruppens bästa låtar återges på CD, med en skitsnygg design och välskrivet texthäfte - vad kan Spotify eller andra datoriserade kanaler sätta emot det?

Skivor är mycket, mycket mer än musiken de kan återge. De är föremål som man pryder hyllor med, sorterar, lyfter fram, stoppar tillbaka, läser texterna på, tittar på de snygga omslagen, känner på bara för att det ger en sådan härlig känsla att veta "äntligen har jag fått tag på den här".

Så är det.

Denna text är skriven när skivan "Live from Madison Square Garden" med Steve Winwood och Eric Clapton snurrar i CD-spelaren. En liveinspelning från förra året som visar att de gamla hjältarna är minst lika bra som förr. TACK, för lånet, Tom av skivan.

SKIVAN!

Per