Lost and found
Oj, det blev lite diskussion om vita albumet. Kul. Många goda argument för och emot o så. Men nu tänkte jag att vi skulle koppla av lite och titta i Lost and found lådan.
Häromveckan nämnde jag hur skarpt jag gillar Rythm of the rain med Cascades. Egentligen en ganska banal ballad men som ändå går rakt in i hjärtat på mig. Det slog mej då hur många ganska banala låtar som gör det. Går direkt in i hjärtat alltså. På mej i alla fall. Lite oförklarligt med låtarna har nåt slags magi. Ofta är dom väldigt enkla i strukturen. Kanske är det just det som gör dom så charmiga. Det är säkert så för oss alla och lika säkert är det olika låtar. I var fall så tänkte jag dela med mig av några av mina favoriter på det här området. Få se vad du tycker.
Den första få bli Goodbye cruel world. Nix, inte Pink Floyd utan – James Darren. Från 1961! Egentligen tillhör den genren Schlock, den där schlager-rocken med tillrättalagd, mer eller mindre massproducerad och tillrättalagd musik från Brill house och utförd av snälla vita, välkammade gossar som hette Billy eller Ricky. Tanken var att dessa skulle fylla tomrummet efter den farligare rocken som betraktades som död efter en del tragiska händelser i decennieskiftet femtiotal-sextiotal. Buddy Holly. Big Bopper och Richie Valens var döda, Chuck Berry hamnade på kåken och Little Richard blev religiös. Och så var det den famösa payola-skandalen förstås. Billiesarna och Rickisarna med sin schlager-rock hade ett par år som väl var framgångsrika men som inte egentligen innebar något nyskapande. Men några charmiga avtryck blev det i alla fall. Som denna. Med solo på lergök? Eller kupad hand? Uppgifterna går isär. Men charmen sitter där.
http://www.youtube.com/watch?v=DU2Yb0HcqUs
Min andra exempel på extremt charmiga får vli en Everly Brothers. Dom producerad en lång rad av pigga poplåtar starkt country-inspirerade. Jag fastnade direkt för Cathys clown. Och sitter fortfarande fast. Den innebar något av ett nytt sound för bröderna, lite rockigare och man hör att en av deras mentorer avr Chet Atkins. Det är i all enkelhet ett ruggigt tryck i låten som liksom rullar fram och kräver uppmärksamhet av lyssnaren. Och deras röster!
http://www.youtube.com/watch?v=FPSuJfLGKGQ
Slutligen, bara för att den, trots att den är sönderspelad, är så förbannat bra, drogreferenser eller ej………. Också här det förföriska gunget. Green tamourine med Lemon Pipers
Enyoy!
http://www.youtube.com/watch?v=klYXLevbgq8&feature=related
Lars
Kul Lars! Det finns låtar man tror att man är ensam om att älska och så finns det låtar som bara är bra utan att behöva förklaras. Kanske skriver jag mer om det senare. Av någon anledning har Thems Here Comes the Night dykt upp i min skalle många gånger de senaste åren. Begriper inte varför - är den SÅ bra?
Per
Ja, Per. Precis så bra är den!
