perolarssextiotal

Detta är ingen nostalgi-blogg. Men ibland är det svårt att skilja det privata från det allmänna i den meningen att vissa låtar för alltid är förknippade med tidsmässigt avlägsna händelser. Oftast, eller rent av alltid i mitt fall, trevliga saker. Det är väl oundvikligt. Allt hängde ju så intimt ihop: kompisarna, musiken, mopeden, kläderna och musiken igen. Och tjejerna. Men man kan närma sig musiken på olika sätt. Några använder den som ett sätt att resa till en förlorad ungdom. Andra – som Per o jag – älskar musiken i sig. Vi skulle älska den lika mycket om den skrivits idag. Vi är hopplösa på det sättet. Men nostalgiker? Aldrig.

Ändå så hänger musiken i många fall förstås ihop med händelser.

Kompisarna var den centrala sociala miljön i vilken föräldrar, syskon, lärare och andra bara var tillfälliga - och inte så sällan störande - besökare. Tidigt var kompisgänget, som jag minns det, inramat av Jerry Williams och Elvis. ”One night with you” och ”Darling Nelly grey” fanns där hela tiden. Och ”Such a night”. Och ”Alpens ros” med Violents”. Och allt med Spotnicks.

Våra mopeder var coola. Dom var begagnade för dom flesta av oss. Och trimmade. Och hårt pimpade med Yankee-styren och trixade ljuddämpare. Dom lät som motorcyklar och såg ut som motorcyklar (nåja). Inte så sällan gick dom lika fort som motorcyklar. Inte som dagens frökenartade kaffepettrar. Alla lät lika. På sextiotalet kunde man lätt på ljudet som närmade sig avgöra vem som var på väg. Mopedgängets musik var Rolling Stones, Kinks och Who. Alltid. ”Around and around”. ”Satisfaction”. ”Ninteenth nervous breakdown”. ”Ypu really got me” (den återkommer hela tiden i vår blogg). ”My generation”.

Kläderna var för gossarna Wrangler (detta var i Göteborg och det kan tänkas att modet hade lokal färgning). Lee kunde man ha men bara om det inte fanns Wrangler. Ljusblå. Duffel förekom, men hellre Korea-duffel som inköptes på surplus-företag som Impo. När de högklackade bootsen blev tillgängliga blev de ett måste till våra pappors fasa som lade ihop långt hår och högklackade skor och fick det till tre. Håret förstås så långt som man torde eller fick. Det var ständigt en kamp. Fejkade frisörbesök förekom. Hade man glasögon skulle de se ut som Buddy Hollys och med tonade glas som Roy Orbison. Tjocka stickade tröjor. Röda eller ljusblå. Bryggarfrack i mocka. En olycklig kamrat fick sin bryggarfrack i svart nappa och blev betraktad som en avvikare. Klädkoden var strikt!

Töserna hade ofta kjol. Kort. Svarta ögon med hjälp av Mary Qwant. Det var brytningstid mellan hövolm och långt rakt i mittbena. Chica stövlar från YSL (var det väl?) Söta (flickorna alltså). Mycket sötare än de nuvarande. Märkligt. Spelade i många sammanhang en mycket mer undanskymd roll än idag. I skolan och i gänget. Ändå hade de en inneboende kraft som till slut spräckte gänget. Som ju skulle vara för evigt trodde vi. En efter en gick vi snart hand i hand med en flicka och gänget var inte världens mitt längre. Det var hon. Och man fick nya kompisar. Som också hade flickvänner. Och man fick sin flickväns kompisar och ja……… and the rest is history. Till flickorna hörde också en viss sorts musik. Särskilt då den första ”riktiga” flickvännen. ”I should have known better” med The Beatles. ”Tell me” med stenarna. ”Black is black” med Los Bravos. Yeah!

Jaha. Lite nostalgi känner jag att det blev. Ändå. Och det är inte alltid dåligt.

När jag skrivit detta inslägg har jag lyssnat på ”Exile on main street” och undrar om det är den eller ”Get yer Ya Ya´s out” som är stenarnas bästa album? För det är väl mellan dessa det står?

Keep rocking!

Lars