Därför älskar jag the Hollies
De fyra tidigare inläggen i den här serien skulle kunna betraktas utifrån en slags "korrekthets"-skala. Vad som är "korrekt" kan man ju undra över men jag tänker på det som tongivande skribenter tycker är rätt. Alltså åsikter som accepteras i spalterna.
The Kinks är tveklöst korrekta. Deras stil, inflytande och attityd är tidlös. Tha Zombies torde också vara godkända även om färre känner till dom idag. The Searchers, däremot, gjorde inga bra LP och ses nog över axeln, förutom att ett par hitlåtar kan ingen bortse i från. The Shadows gitarrist Hank Marvin är respekterad men gitarrmusik anses nog bland de sk experterna mest höra hemma bland motorentusiaster i mellansveriges småorter.
Var skulle då the Hollies hamna, betraktade med sådana ögon? Snarare närmare Searchers än Kinks, antar jag. The Hollies musik pekade inte framåt, de få bra LP de gjorde var mer en samling låtar än självständigt konstnärliga produkter och de gjorde inga bra b-sidor.
Men a-sidorna, kära vänner, a-sidorna! Vilka hits de gjorde! Ärligt talat, i min bok är det the Hollies bästa låtar som ännu tydligare än Beatles beskriver det som var så speciellt med musiken i sextiotalets mitt.
The Hollies kom från Manchester. Med lite goegrafisk generositet kan vi räkna in dom bland Liverpoolbanden. De slog igenom samtidigt som de liknade grannstadens band musikaliskt. Första LPn och singlarna 1963 var covers, ganska taffligt gjorda, ärligt talat. Men redan 1964 blev det något annat med singlar som Just one look och Here I go again.
Hollies musik illustrerade ett ord som var vanligt då man som numera nästan fallit ur bruk: Frän. Det betyder tuff och framåt med småvass udd. Något som ger omedelbart intryck.
Det fräna hördes tydligt i Alan Clarkes attackerande tenorstämma, snyggt adderad av sångstämmorna där Graham Nashs var lätt identifierbar. Hollies vara kanske inte så bra instrumentaliser men de hade ett skönt driv, inte minst basisten Eric Haydock var bra. Gitarrslingorna var inte invecklade, men rätt.
Med We´re through och Yes I will lugnade man ner sig lite men sedan kom den låt som i mina öran är sextiotalspopens ultimata låt - jo, så är det, be mig illustrera tiden med en enda låt och jag lägger på I´m Alive. Där finns ALLT som behöver sägas. Allt i från det smattrande trumintrot till den tunga avslutningen (förr visste man hur man skulle avsluta en låt) finns där allt en låt behöver. Läckert vibrerande gitarrer, offensiv stämsång, gitarrsolo och så den underbara texten som berättar om killen som haft det så jobbigt men nu funnit det han längtat efter och LEVER.
http://www.youtube.com/watch?v=Ko-HqLqGBGA
Det få minns är att när alla andra band från 1963, utom Beatles, försvann snabbt från listorna blev Hollies kvar i toppen. De fortsatte fram till 1971 att kontinuerligt släppa nya hits. Im Alive följdes av Look through any window, nästan lika bra. I can´t let go blev listetta som I´m Alive. Höjdarlåtarna var som en pärlband. 1969 hade helt nya sound tagit över men Hollies hängde på med orkester och slog med He ain´t heavy, he´s my brother. En låt så tidlös att den kom etta 19 år senare när den återutgavs!
The Hollies fortsatte efter 60-talet men det kan vi hoppa här även om det kom någon hit och svenske Mikael Rickfors fick ersätta Alan Clarke något år.
I ärlighetens namn ska medges att gruppen hade det svårare med 33-varvare. Tredje LPn - som bara hette Hollies - och de två nästa, Would you Believe och For certain Because, älskade jag hejdlöst när de kom. Men idag känns de något daterade även om de fortfarande innehåller flera sköna njutningsstunder. Versionen av Lawdy miss Cloudy och Buddy Hollys Take your Time är bara två exempel.
Men The Hollies var alltså ett singel-band. Låt oss minnas den makalösa hitraden de hade 1963 - 71. Mycket få skivor kan i min bok mäta sig med en rejäl Hollies-samling.
Få svenska tidningar uppmärksammade att Hollies kom in i Rock and roll Hall of fame samtidigt med ABBA nu senast. Jag har inte läst motiveringen, den är inte viktig för mig som haft gruppen bland mina älsklingar i decennier. Men det är glädjande att min inledande beskrivning om "korrekta" åsikter kanske är fel, åtminstone verkar de fatta borta i Staterna.
The Hollies stod de för den perfekta musiksättningen av sextiotalets ungdomliga anda. Så var det. Så är det.
Per
The Kinks är tveklöst korrekta. Deras stil, inflytande och attityd är tidlös. Tha Zombies torde också vara godkända även om färre känner till dom idag. The Searchers, däremot, gjorde inga bra LP och ses nog över axeln, förutom att ett par hitlåtar kan ingen bortse i från. The Shadows gitarrist Hank Marvin är respekterad men gitarrmusik anses nog bland de sk experterna mest höra hemma bland motorentusiaster i mellansveriges småorter.
Var skulle då the Hollies hamna, betraktade med sådana ögon? Snarare närmare Searchers än Kinks, antar jag. The Hollies musik pekade inte framåt, de få bra LP de gjorde var mer en samling låtar än självständigt konstnärliga produkter och de gjorde inga bra b-sidor.
Men a-sidorna, kära vänner, a-sidorna! Vilka hits de gjorde! Ärligt talat, i min bok är det the Hollies bästa låtar som ännu tydligare än Beatles beskriver det som var så speciellt med musiken i sextiotalets mitt.
The Hollies kom från Manchester. Med lite goegrafisk generositet kan vi räkna in dom bland Liverpoolbanden. De slog igenom samtidigt som de liknade grannstadens band musikaliskt. Första LPn och singlarna 1963 var covers, ganska taffligt gjorda, ärligt talat. Men redan 1964 blev det något annat med singlar som Just one look och Here I go again.
Hollies musik illustrerade ett ord som var vanligt då man som numera nästan fallit ur bruk: Frän. Det betyder tuff och framåt med småvass udd. Något som ger omedelbart intryck.
Det fräna hördes tydligt i Alan Clarkes attackerande tenorstämma, snyggt adderad av sångstämmorna där Graham Nashs var lätt identifierbar. Hollies vara kanske inte så bra instrumentaliser men de hade ett skönt driv, inte minst basisten Eric Haydock var bra. Gitarrslingorna var inte invecklade, men rätt.
Med We´re through och Yes I will lugnade man ner sig lite men sedan kom den låt som i mina öran är sextiotalspopens ultimata låt - jo, så är det, be mig illustrera tiden med en enda låt och jag lägger på I´m Alive. Där finns ALLT som behöver sägas. Allt i från det smattrande trumintrot till den tunga avslutningen (förr visste man hur man skulle avsluta en låt) finns där allt en låt behöver. Läckert vibrerande gitarrer, offensiv stämsång, gitarrsolo och så den underbara texten som berättar om killen som haft det så jobbigt men nu funnit det han längtat efter och LEVER.
http://www.youtube.com/watch?v=Ko-HqLqGBGA
Det få minns är att när alla andra band från 1963, utom Beatles, försvann snabbt från listorna blev Hollies kvar i toppen. De fortsatte fram till 1971 att kontinuerligt släppa nya hits. Im Alive följdes av Look through any window, nästan lika bra. I can´t let go blev listetta som I´m Alive. Höjdarlåtarna var som en pärlband. 1969 hade helt nya sound tagit över men Hollies hängde på med orkester och slog med He ain´t heavy, he´s my brother. En låt så tidlös att den kom etta 19 år senare när den återutgavs!
The Hollies fortsatte efter 60-talet men det kan vi hoppa här även om det kom någon hit och svenske Mikael Rickfors fick ersätta Alan Clarke något år.
I ärlighetens namn ska medges att gruppen hade det svårare med 33-varvare. Tredje LPn - som bara hette Hollies - och de två nästa, Would you Believe och For certain Because, älskade jag hejdlöst när de kom. Men idag känns de något daterade även om de fortfarande innehåller flera sköna njutningsstunder. Versionen av Lawdy miss Cloudy och Buddy Hollys Take your Time är bara två exempel.
Men The Hollies var alltså ett singel-band. Låt oss minnas den makalösa hitraden de hade 1963 - 71. Mycket få skivor kan i min bok mäta sig med en rejäl Hollies-samling.
Få svenska tidningar uppmärksammade att Hollies kom in i Rock and roll Hall of fame samtidigt med ABBA nu senast. Jag har inte läst motiveringen, den är inte viktig för mig som haft gruppen bland mina älsklingar i decennier. Men det är glädjande att min inledande beskrivning om "korrekta" åsikter kanske är fel, åtminstone verkar de fatta borta i Staterna.
The Hollies stod de för den perfekta musiksättningen av sextiotalets ungdomliga anda. Så var det. Så är det.
Per
Kommentarer
Postat av: Peter Lindberg, Umeå
Så sant som det är skrivet, Hollies hur bra singel-band som helst. Liksom Kinks finns Hollies alltid med på mina må bra skivor. Vilka låtar och vilken sångaren Alan Clarke var. Deras bästa LP-skivor låter väl så där idag, men höll sig bra när dom kom ut.
I ett Tv-program om Abbey-Road studion interjuvades Alan Clarke som sa att det var perfekt att studion stängde klockan 22, så at han och bandet hann till puben innan den stängde klockan 23. Sorglös inställning !
Trackback
