perolarssextiotal

När beskedet kom i våras att Cliff och Shadows skulle spela i Stockholm var det bara att fixa biljett. Shadows går ju inte att missa när de spelar i Stockholm. Bara tanken att åter få se Hank o Bruce livslevande stå på en scen framför en och spela Apache och Wonderful Land sände glädjerysningar genom kroppen.

Cliff då? Tja, inte är han väl den bäste sångaren jag vet men han och skuggorna har ju verkligen gjort några pärlor till låtar. Dessutom är han ju - liksom de andra - snart 70 så det vore kul att se honom innan det är alldeles för sent. Tänkte jag.

Förväntningsnivån var alltså perfekt lagom innan jag och vännen Hans som en av många tusenden intog Globen i fredags. Blir det inte så bra, så OK då. Men blir det bättre så gärna det!

Ett rött, digitalt draperi täckte väggen bakom scenen. Snyggt upplyst. Konserten började med att det drogs åt sidan och några bilder som illustrerade artisternas femtio år på scen visades. Det spelades klassisk musik men så - pang! - tändes scenljuset och där stod gänget o drog igång.

Drog igång var rätta ordet. För på några sekunder visade "gubbarna" på scenen att de var rejält spelsugna och verkligen ville demonstrera att detta med 50 års erfarenhet av att stå på en scen bara innebär att man har mer av rutin och inte förlorat något av hungern och spelglädjen.

Som han SJÖNG, Cliff Richard! Rösten hade inte åldrats en millimeter på 50 år. Tonsäker, glödande i de rockigare låtarna, varm i balladerna. Hans scenrörelser visade inget av ålderskrämpor och så himla SMAL karln var! (Jag avundsjuk? Javisst, det skulle du som läser säkert också varit).

Bredvid stod Hank Marvin till höger och Bruce Welch till vänster med sina gitarrer som de hanterade med den lugna säkerhet som bara ett halvssekels musicerande kan ge. Marvins gitarrklang är exakt lika läcker år 2009 som den var 1960. Welch är oslagbar i toppen bland världens kompgitarrister. Hans sound och rytmiska puls är så förnämlig att man kan undra om bas och trummor alltid behövs. (Det ska dock tilläggas att basisten Mark Griffiths också är suverän på sitt instrument. Däremot har jag aldrig hållit trummisen Brian Bennet särskilt högt)

Vi fick alla de härliga klassikerna, Summer Holiday, Lucky Lips etc. Oftast exakt som vi minns dom men här och där med utbyggda arr för att förstärka live-känslan. Allt gjort med proffsig rutin. I låtar som Time Drags by och Elvis-hyllningen All Shook up levererade de tre frontfigurerna snygg stämsång.

Konserten var i två avdelningar om dryga timmen med en lång paus emellan. Shadows fick 5 + 4 egna låtar utan Cliff, inkl en underbara version av Sleepwalk. Tyvärr blev inte Wonderful Land - låten som ska spelas på min begravning - så bra så att det tårades i  mina ögon (Jo, det är sant, vid Shadows tidigare spelningar i Sverige har kinderna blivit våta) beroende på en klumpig ljudmix. Man kan inte få allt, heter det.

Mot slutet av den andra avdelningen överraskar Cliff med att säga: - Vi är ju mest kända för de familjära hitsen. Inget fel på det men folk glömmer ju att egentligen är vi ett rock and roll-band! Så går en otrolig version av Nine times out of ten i gång. Scenen nästan kokar av energi och Hanks 15-sekunderssolo är inget annat än världstopp.

Jag har aldrig så många gånger sagt till kompisen på en konsert, - detta är ju otroligt mycket bättre än jag väntade mig.

Naturligtvis blev avslutningslåten The Young ones. Då ställde vi oss upp (att publiken suttit snällt under alla rocknumren kan bara förklaras av att majoriteten var 60+) och sjöng med. Där bekräftades känslan vi alla haft hela kvällen: att vi alla tusenden i Globen den här kvällen var just The young ones.

Per