Gordon Waller (1945-2009)
Det är för sorgligt.
Ämnet rock och död har faschinerat mer än det mesta. När rockmusiken var ny på sextiotalet var det musik som framfördes av unga så döden var något långt borta. Att en idol avled hände liksom inte.
Men allteftersom tiden går och rockmusiken blir äldre blir det naturligt att de gamla hjältarna trillar av pinnen. Därför innehåller det vanliga musikmagasinen numera spalter med de som gått bort sedan förra numret, ungefär som de flesta dagstidningar. Ofta blir det notiser i de svenska dagstidningarna. Men inte alltid.
Novembernumret av Mojo hade ynka 15 rader i en smal spalt om att Gordon Waller gått ur tiden, 64 år gammal. Jaha, säger du, rycker på axlarna och noterar att det namnet inte säger dig något. Det är kanske inte ens så att duonamnet Peter & Gordon säger dig något. Dom har aldrig fått vara med i Bonniers rocklexikon.
Men vi som kan vårt sextiotal vet att duon från Liverpool åren 1964-66 levererade låtar som bättre än det mesta visade hur snygg popmusik skulle låta. Nej, rock var det inte utan elegant, melodisk musik där de bägge rösterna kombinerade varandra till ett sound som ingen annan konstellation har återskapat. Arren hade mer av snygg orkester än elgitarrer men att det var popmusik i den tidens ungdomssmak var det inget snack om.
Eftersom Peter Ashers namn kom först i artistnamnet trodde kanske många att det var hans ljusa stämma som var den viktigaste. Att han var brorsa till Paul McCartneys flickvän gör det rimligt anta att det var genom den kontakten som Paul bjöd på låten A World without love som blev duons stora genombrott. Listetta överallt. Paul skrev också uppföljarna Nobody I know och I don´t want to see you again, kanske inte lika direkta men ändå lika snygga låtar som den första.
Men det var Gordons stadiga baryton som var duons vokala centrum. Reslig som en staty av en romersk kejsare lät den som en oemotståndlig blandning av Roy Orbison och Paul McCartney. I deras underbara version av Del Shannons I go to pieces briljerar den och i många låtar som True love ways (original av Buddy Holly) och Woman (Som Paul också skrev fast under pseudonymen J Webb) ger den fortfarande rysningar när man lyssnar. Det var Gordon Wallers tämma som var musikens botten. När Peters andrastämma kom in blev det en snygg blandning, Peter & Gordon lät verkligen unika.
Som så många andra namn från 60-talet försvann Peter & Gordon efter några år. De har inte kommit igen med snygga återutgivningar, något som bara är orättvist och dumt. Jag är långt i från ensam att längta efter den slutliga CD-samlingen (det finns material till en bra dubbel, tro mig). De borde ha återförenats och visat dagens publik hur bra låtar låter. Begriper inte varför det aldrig blev så.
Peter blev framgångsrik skivproducent i USA på 70-talet. Gordon försökte sig på en solokarriär men lämnade sedan musiken. Uncut skriver att han blev skogsvårdare. Nu har hans underbara röst tystnat för alltid. Han bevärdigades ett par mindre notiser i engelska tidningar men inte en rad i någon svensk.
Det är för sorgligt. Det känns helt enkelt inte rättvist att Gordon Waller lämnar oss och nästan ingen noterar det.
Jag kräver att den ultimata Peter & Gordon-samlingen ges ut. Nu!
Per
Ämnet rock och död har faschinerat mer än det mesta. När rockmusiken var ny på sextiotalet var det musik som framfördes av unga så döden var något långt borta. Att en idol avled hände liksom inte.
Men allteftersom tiden går och rockmusiken blir äldre blir det naturligt att de gamla hjältarna trillar av pinnen. Därför innehåller det vanliga musikmagasinen numera spalter med de som gått bort sedan förra numret, ungefär som de flesta dagstidningar. Ofta blir det notiser i de svenska dagstidningarna. Men inte alltid.
Novembernumret av Mojo hade ynka 15 rader i en smal spalt om att Gordon Waller gått ur tiden, 64 år gammal. Jaha, säger du, rycker på axlarna och noterar att det namnet inte säger dig något. Det är kanske inte ens så att duonamnet Peter & Gordon säger dig något. Dom har aldrig fått vara med i Bonniers rocklexikon.
Men vi som kan vårt sextiotal vet att duon från Liverpool åren 1964-66 levererade låtar som bättre än det mesta visade hur snygg popmusik skulle låta. Nej, rock var det inte utan elegant, melodisk musik där de bägge rösterna kombinerade varandra till ett sound som ingen annan konstellation har återskapat. Arren hade mer av snygg orkester än elgitarrer men att det var popmusik i den tidens ungdomssmak var det inget snack om.
Eftersom Peter Ashers namn kom först i artistnamnet trodde kanske många att det var hans ljusa stämma som var den viktigaste. Att han var brorsa till Paul McCartneys flickvän gör det rimligt anta att det var genom den kontakten som Paul bjöd på låten A World without love som blev duons stora genombrott. Listetta överallt. Paul skrev också uppföljarna Nobody I know och I don´t want to see you again, kanske inte lika direkta men ändå lika snygga låtar som den första.
Men det var Gordons stadiga baryton som var duons vokala centrum. Reslig som en staty av en romersk kejsare lät den som en oemotståndlig blandning av Roy Orbison och Paul McCartney. I deras underbara version av Del Shannons I go to pieces briljerar den och i många låtar som True love ways (original av Buddy Holly) och Woman (Som Paul också skrev fast under pseudonymen J Webb) ger den fortfarande rysningar när man lyssnar. Det var Gordon Wallers tämma som var musikens botten. När Peters andrastämma kom in blev det en snygg blandning, Peter & Gordon lät verkligen unika.
Som så många andra namn från 60-talet försvann Peter & Gordon efter några år. De har inte kommit igen med snygga återutgivningar, något som bara är orättvist och dumt. Jag är långt i från ensam att längta efter den slutliga CD-samlingen (det finns material till en bra dubbel, tro mig). De borde ha återförenats och visat dagens publik hur bra låtar låter. Begriper inte varför det aldrig blev så.
Peter blev framgångsrik skivproducent i USA på 70-talet. Gordon försökte sig på en solokarriär men lämnade sedan musiken. Uncut skriver att han blev skogsvårdare. Nu har hans underbara röst tystnat för alltid. Han bevärdigades ett par mindre notiser i engelska tidningar men inte en rad i någon svensk.
Det är för sorgligt. Det känns helt enkelt inte rättvist att Gordon Waller lämnar oss och nästan ingen noterar det.
Jag kräver att den ultimata Peter & Gordon-samlingen ges ut. Nu!
Per
Kommentarer
Postat av: Lars
Per
Håller verkligen med dej. Tragiskt dödsfall. Men den efterlämnade musiken underbar. Särskilt I go to pieces ger mej fortfarande gåshud. Och var inte Peter Gordon tillsammans med Millie Small?
Trackback
