Därför älskar jag The Shadows
Veckans blogginlägg kändes ganska naturligt efter helgens recension av Cliff o Shadows underbara konsert.
Det finns ett antal namn som står ens hjärta alldeles speciellt nära. I senare inlägg kommer fler att presenteras men här börjar jag med The Shadows.
Nej, de var inte mina första idoler. Första lilla 45-varvaren som inköptes var med svenska Spotnicks. Så ock den andra men den tredje var en EP med Shadows: Geronimo/Shazam/Theme for young lovers/This Hammer.
The Spotnicks hade egentligen inte mycket mer än Bo Winbergs inte särskilt omväxlande sound och några kalaslåtar. Så de försvann bland alla andra namn man började älska. Men Shadows har alltid stått ut i min egen topplista. Hank Bs gitarrspel var så rikt, vilka underbara ljud han fick fram! Men kanske framförallt så MODERNT. Efter att ha hört Evert Taube eller Calle Jularbo på radion var detta något definitivt NYTT. Från låtarnas första sekunder till de sista fanns där också Bruce Welchs underbara kompgitarr. Vilket ljud, vilken spänst och en sån rytm!
The Shadows hade ett direkt tilltal till alla vi som då var grabbar i 10-12 årsåldern. Då läste man Edward S Ellis indianböcker och såg bröderna Cartwright varje vecka på TV. Shadows låtar hade titlar som kittlade: Apache, Man of Mystery, The Stranger, FBI, The Frightened city, The Savage och så vidare. Redan innan man hade hört låten var det spännande. Man kunde i Hank B Marvins gitarrspel höra indiantjut (avslutningen på Man of mystery) eller pistolskott (Kom ihåg att Cartwrights pickadoller inte small som dagens filmvapen!) förutom allt möjligt annat som hans otroliga teknik trollade fram.
(The Spotnicks image ska för rättvisans skull nämnas: de uppträdde i rymddräkter och återspeglade den tidens stora grej på världsscenen: rymdkapplöpningen mellan öst och väst. Jag glömmer inte när en amerikan var uppe i rymden. Hemma hos en klasskompis satt hela familjen och stirrade in i radioapparaten där en amerikansk röst knastrade. Det var som finalen på 100 m i ett OS).
Den första tiden spelade Jet Harris bas och Tony Meehan trummor. Idag inser jag att dessa två gjorde skuggorna till ett rockband. När Brian Bennet efter ett par år kom in bakom kaggarna och andra tog över basen försvann lite av den vassa udden. Shadows blev ett välspelande popband. Visst var det underbart att lära sig Welchs ackord till Chattanoga-choo-cho men det där TUFFA var inte där som tidigare.
Men kärleken bestod. När andra diggade Rubber soul spelade jag Shadow music hemma. Det sades att LPn From Hank, Bruce, Brian and John sålde bara några få ex 1967. Ett av dom köpte jag. Gruppen försvann ett par år men kom tillbaka i 70-talets början. Turn around and touch me blev ännu en favoritlåt.
Mitt i punkens år 1977 gjorde Shadows en turné i England till LPn 20 Golden greats. Skivan toppade listorna liksom nästa LP, String of hits med Cavatina, ledmotivet från filmen Deer Hunter. Gammal är äldst gällde redan då! Sedan måste väl medges att kommande LP inte är så mycket att orda om, även om Hank spelar skjortan fullständigt av Mark Knopfler i Local hero.
Med en sådan katalog har de inte behövt bry sig om att spela in nytt material på över 20 år, men den sista (senaste??) live-plattan The Final tour från 2004 har faktiskt en ny låt, Mountains of the moon, som är alldeles utmärkt.
Men The Shadows bästa låtar är så mycket klassiker att de kan spelas hur många tusen gånger som helst och man vill bara höra dom igen. Man of Mystery, Kon Tiki, Dance on etc etc. Apache är väl den helt ultimata gitarrlåten. Totalt outslitlig.
På min begravning ska Wonderful Land spelas. Aldrig har popmusik sådan resning och stolthet som där. Rockens nationalsång, helt enkelt. Utöver de mer kända låtarna finns också en hel del pärlor som singeln The War Lord, b-sidan Its a mans world, The Lost City från LPn Sounds of och..... Nej, jag ska inte trötta er mer, det finns så många, många bra Shadows-låtar.
The Shadows kom i en tid när man var 12-13 år. Extra mottaglig för det spännande. Deras sound var (och är) så läckert och unikt. De lugna spåren hade en längtande värme och de snabbare ägde en härlig uppkäftighet samtidigt som allt var så elegant framfört.
År 2009 spelar dom samma låtar med samma danssteg på scenen och samma tillfredsställda leende på läpparna. Vid genombrottet 1960 sade deras unga blickar från scenen: "Kom igen världen, vi ska visa er hur läcker musik låter". Det har dom gjort i snart 50 år nu. Och vi som lyssnar har alltid kännt oss som unga grabbar.
Per
Det finns ett antal namn som står ens hjärta alldeles speciellt nära. I senare inlägg kommer fler att presenteras men här börjar jag med The Shadows.
Nej, de var inte mina första idoler. Första lilla 45-varvaren som inköptes var med svenska Spotnicks. Så ock den andra men den tredje var en EP med Shadows: Geronimo/Shazam/Theme for young lovers/This Hammer.
The Spotnicks hade egentligen inte mycket mer än Bo Winbergs inte särskilt omväxlande sound och några kalaslåtar. Så de försvann bland alla andra namn man började älska. Men Shadows har alltid stått ut i min egen topplista. Hank Bs gitarrspel var så rikt, vilka underbara ljud han fick fram! Men kanske framförallt så MODERNT. Efter att ha hört Evert Taube eller Calle Jularbo på radion var detta något definitivt NYTT. Från låtarnas första sekunder till de sista fanns där också Bruce Welchs underbara kompgitarr. Vilket ljud, vilken spänst och en sån rytm!
The Shadows hade ett direkt tilltal till alla vi som då var grabbar i 10-12 årsåldern. Då läste man Edward S Ellis indianböcker och såg bröderna Cartwright varje vecka på TV. Shadows låtar hade titlar som kittlade: Apache, Man of Mystery, The Stranger, FBI, The Frightened city, The Savage och så vidare. Redan innan man hade hört låten var det spännande. Man kunde i Hank B Marvins gitarrspel höra indiantjut (avslutningen på Man of mystery) eller pistolskott (Kom ihåg att Cartwrights pickadoller inte small som dagens filmvapen!) förutom allt möjligt annat som hans otroliga teknik trollade fram.
(The Spotnicks image ska för rättvisans skull nämnas: de uppträdde i rymddräkter och återspeglade den tidens stora grej på världsscenen: rymdkapplöpningen mellan öst och väst. Jag glömmer inte när en amerikan var uppe i rymden. Hemma hos en klasskompis satt hela familjen och stirrade in i radioapparaten där en amerikansk röst knastrade. Det var som finalen på 100 m i ett OS).
Den första tiden spelade Jet Harris bas och Tony Meehan trummor. Idag inser jag att dessa två gjorde skuggorna till ett rockband. När Brian Bennet efter ett par år kom in bakom kaggarna och andra tog över basen försvann lite av den vassa udden. Shadows blev ett välspelande popband. Visst var det underbart att lära sig Welchs ackord till Chattanoga-choo-cho men det där TUFFA var inte där som tidigare.
Men kärleken bestod. När andra diggade Rubber soul spelade jag Shadow music hemma. Det sades att LPn From Hank, Bruce, Brian and John sålde bara några få ex 1967. Ett av dom köpte jag. Gruppen försvann ett par år men kom tillbaka i 70-talets början. Turn around and touch me blev ännu en favoritlåt.
Mitt i punkens år 1977 gjorde Shadows en turné i England till LPn 20 Golden greats. Skivan toppade listorna liksom nästa LP, String of hits med Cavatina, ledmotivet från filmen Deer Hunter. Gammal är äldst gällde redan då! Sedan måste väl medges att kommande LP inte är så mycket att orda om, även om Hank spelar skjortan fullständigt av Mark Knopfler i Local hero.
Med en sådan katalog har de inte behövt bry sig om att spela in nytt material på över 20 år, men den sista (senaste??) live-plattan The Final tour från 2004 har faktiskt en ny låt, Mountains of the moon, som är alldeles utmärkt.
Men The Shadows bästa låtar är så mycket klassiker att de kan spelas hur många tusen gånger som helst och man vill bara höra dom igen. Man of Mystery, Kon Tiki, Dance on etc etc. Apache är väl den helt ultimata gitarrlåten. Totalt outslitlig.
På min begravning ska Wonderful Land spelas. Aldrig har popmusik sådan resning och stolthet som där. Rockens nationalsång, helt enkelt. Utöver de mer kända låtarna finns också en hel del pärlor som singeln The War Lord, b-sidan Its a mans world, The Lost City från LPn Sounds of och..... Nej, jag ska inte trötta er mer, det finns så många, många bra Shadows-låtar.
The Shadows kom i en tid när man var 12-13 år. Extra mottaglig för det spännande. Deras sound var (och är) så läckert och unikt. De lugna spåren hade en längtande värme och de snabbare ägde en härlig uppkäftighet samtidigt som allt var så elegant framfört.
År 2009 spelar dom samma låtar med samma danssteg på scenen och samma tillfredsställda leende på läpparna. Vid genombrottet 1960 sade deras unga blickar från scenen: "Kom igen världen, vi ska visa er hur läcker musik låter". Det har dom gjort i snart 50 år nu. Och vi som lyssnar har alltid kännt oss som unga grabbar.
Per
Kommentarer
Postat av: Lars
Den 20 juli 1965 var det party i Bosse Winbergs hem på Kopparslagaregatan 12 i Göteborg. Förutom medlemmarna i Spotnicks och diverse löst festfolk så anslöt Bruce Welsch, John Rostill, Brian Bennet och Hank B. Det jammades tills polisen kom. Man hade gärna varit en fluga i taket då, eller hur?
Postat av: Peter Lindberg, Umeå
Eftersom jag inte hade tillgång till grammofon föränn årsskiftet 65/66 så upptäckte jag Shadows bra mycket senare. Detta tack många fina och många skivlån från dig Per. Men som sagt det är aldrig för sent att uptäcka bra musik....Jag tycker även att producenten Norrie Parramore bör nämnas som betydelsefull för Shadows härliga ljud.
Om Moutains Of The Moon ska anses vara en ny låt kan väl diskuteras eftersom den är från skivan Steppin to the Shadows från 1980 ?!.
Postat av: Per
OK Pekka, du har så klart rätt om Mountains of the moon. "Steeping to" är gruppens sista skiva från 1989 som jag köpte i somras och inte hunnit höra än. Hade givit upp gruppen på 80-talet o alltså inte haft skivan förrän nu.
Inte lätt att klara faktakontrolen med sådanan läsare!
Per
Trackback
