perolarssextiotal

Tio-i-topp inledde året med något för alla - I topp för Elvis - älskarna "Return to sender", femtiotalsdiggarna kan lyssna till Gene Vincent och Jerry Williams, schlagerpopen var representerad av Bobby Vee, gitarrälskarna fick sitt av Duane Eddy och för den extrema minoritet som fann Öjwinds kvintett vara det högsta av musikalisk njutning så kunde man lyssna till "Fröken Johansson och jag". Men den, vad ska jag säga, mer "typiska" sextiotalsmusik blev nu på allvar representerad.  Michael Cox var med sin klämkäcka och humoristiska "Stand up" och Marcie Blanes underbara "Bobbys girl" - så tonårigt som man bara kunde sjunga på sextiotalet.

1963 var ett bra år! Moped! Begagnad, treväxlad och hemmamålad i vitt. Yankee-styre och bönpall, om nu någon kommer ihåg dessa nödvändigheter. Och trimmad bortom allt förnuft. Jag kunde inte bli lyckligare....

Jo, faktiskt förresten, när jag av någon anledning fick pengar för att kunna gå på en konsert med ett nytt engelskt popband. På Cirkus. 27 oktober. The Beatles (slå det om du kan, Per!). Jag önskar att jag kunde säga att det var en fantastisk upplevelse, men jag minns den som "bra". Inte alls som några av de konserter som längre fram kom att ta andan ur mig. Om dessa skall jag ska berätta mer senare. Men titta på tuben och titta på inspelningen från Drop in (hela showen finns!) så får du en bra uppfattning om hur de lät. Och kolla en fräsch Lill-Babs som sjunger om att leva livet.  Boris var där också. Det blir femtiotalet möter sextiotalet. Femtiotalet stretade emot riktigt bra senare i programmet när Boris äntrade scenen. Och showens andra höjdpunkt i min värld - Doris (Svensson)! Henne ska jag skriva mer om längre fram. Den första och största höjdpunkten var förstås fräscha, spelsugna, lekfulla Beatles som på allvar inledde sextiotalet med "She loves you". Och höra John Lennon ta ut sin röst helt i "Twist and shout". Och live! Och världen fick lära sig vad Merseybeat var! Och skulle aldrig glömma det. Eller hur?

Jag minns från året att Kennedy mördades men den första Bond-filmen, "Med rätt att döda" var en ännu starkare upplevelse. Man kunde ju gå på barnförbjudet utan risk att bli stoppad! Carlsson på taket vinner Monte Carlo rallyt. I en Saab.

Mot slutet av året hade den nya musiken börjat dominera Tio-i-topp. Beatles, Dave Clark Five, Ronettes. Ja, du Per - "Be my baby"? Bästa låten någonsin? Låt mig fundera ett tag och återkomma. Topp fem är den definitivt, men som sagt, jag återkommer i ärendet...

Sammantaget om 1963. Definitivt genombrottsåret. Nu börjar det på allvar. Men ännu ingen låt som kommit håren att resa sig på underarmarna. Ingen konsert som fått mig helt matt. Men det skulle komma redan 1964 och 1965. Och nästa år, 1964, var kanske det bästa året av dom alla och - nu när jag tänker efter - kom kanske den allra bästa låten då. Vad säger du om det, Per?

Nåja vi behöver inte vänta så länge. Redan på fredag blir det -64, ju!

Ses då

Lars