perolarssextiotal

Riksdagen antar en lag mot piratradiosändningar och Radio Nord slår igen. Popkonsten börjar uppmärksammas då Andy Warhol för första gången ställer ut sina Campbell soppburkar och Rauschenbergs get väcker anstöt på Moderna muséet. Hylands hörna börjar sändas i TV (tja, popkonst var det väl inte, men ändå modernt för sin tid - vår första talk-show). Marilyn Monroe, tidernas största sex-symbol, dör. I Vietnam ökade den amerikanska närvaron från 1 500 till 10 000 soldater. Och det skulle bli värre där och prägla både oss som var unga då och den musik vi lyssnade till.

I Göteborg fortsatte livet i stort sett som vanligt för gänget på Norra Guldheden.  En liten spricka i muren hade emellertid uppstått. Jag hade, till skillnad från de flesta i gänget, börjat i realskola vilket omedelbart i världens ögon förvandlade mig till en "siska", dömd att bära duffel och skor med tjocka rågummisulor. De som fortsatte i folkskolan var "böss". Svarta jeans och skinnpaj.  Siskorna hängde på Götaplatsen och bössen vid Kopparmärra i varsin ända av Avenyn. Ibland gjordes hotfulla utfall mellan grupperna med ömsesidiga förolämpningar och viftande med tillhyggen. Dessa kom sällan eller aldrig till användning.

Men inledningsvis tålde gänget på Guldheden de sociala påfrestningarna. Jerry Williams blev ny husgud tillsammans med Elvis.  

Tio i topp hade vi nu blivit direkt beroende av. Varje omröstning följdes noggrant, antecknades, kommenterades och diskuterades. Ibland blev det gräl. Det som vi vanligtvis menar när vi pratar om "sextiotalsmusik" hade så smått börjat erövra listorna. Bluesigt med Fats Domino, Twist med Chubby Checker, instrumentalpop med Shadows och Duane Eddy, soul med Sam Cooke, nån slags engelsk countrypop med Frank Ifield och John Leyton och skiffle med Lonnie Donegan. Schlagern försvarade emellertid sina positioner med Paul Anka, Brian Hyland, Dion, Bobby Vee och andra. Det var, trots allt, en ganska välsmakande anrättning. Mer bisarra inslag var försöken att introducera svensk musik på listorna med låtar som "Wilma" med Owe Thörnqvist. Tyckte vi då i alla fall.

Några personliga favoriter från -62: "Tower of strength" med Gene McDaniels en soullåt som ibland en smula oförtjänt kallas schlagerrock. Kraftfull stämma och ett fett komp skapade en tidig power-ballad.  Jag måste också nämna "The Locomotion" med Little Eva som jobbade som barnvakt hos singersongwriterparet Geoff/King. De hörde sin hjälpreda sjunga medan hon arbetade och gav henne låten som egentligen var skriven för Dee Dee Sharp (säjer många källor). And the rest is history. Det är ju inte så konstigt att låten knockade oss totalt 1962, utan att den fortfarande tål att lyssnas på. Eller hur? Nyinspelningar kommer hela tiden, men vara sig Kylie Minouge, Anastasia eller Grand Funk Railroad är i närheten av det tryck som originalet levererar. Fantastiskt.

Nästa år, 1963, börjar i mångas ögon sextiotalet på allvar med genombrottet för muiken från Mersyside. För mig blev det också början av några år med fantastiska konsertupplevelser, som jag skall berätta mer om då.

Vi ses 1963.

Lars